Mediebrusets stora gap

Det finns så otroligt mycket att uppröras över och bli ledsen för, både i närheten och långt borta, både privat och på ett mer världsligt plan. Det finns så många människor man kan lyssna på, både sådana som säger bra saker och sådana som säger dåliga. Det finns alltid något man missar. Det finns sätt att sålla bland all information förståss. Man kan bestämma sig för att lyssna bara på dem som alla andra lyssnar på. Hålla sig uppdaterad bara kring det som händer i toppskiktet. Bara det är ju så mycket att man inte hinner med, och så mycket man missar sen! Man bör ju självklart också enbart hålla sig till sådant man intresserar sig för, men med den inställning inser man oftast hur sammanflätat allt är. Du kan inte vara intresserad av klimatfrågor utan att hysa intresse för politik, ekonomi och konfliktlösning. Och detta gälle i princip alla frågor. Du kan inte ha en politisk åskådning utan att ha koll på andra. Detta leder till mycket frustration i mitt fall. Jag vill och behöver veta alldeles för mycket men jag kan inte ta in allt. Jag börjar gråta och ser inte texten i tidningen för all vätska som samlas i ögonen. Jag kan inte skriva för alla tankar som snurrar runt utan att få fäste. Jag behöver ge mig själv uppgifter. Som svensklärarna gjorde i skolan: - Läs den här boken och skriv en recension. Skriv om en parallell verklighet där allt är tvärt om. Beskriv platsen där du bor om 10 år.

Ja visst! Inga problem, jag riktigt känner hur fantasin och idéerna förökar sig innanför pannloben. Men kvickt! Det gäller att se upp för mediebruset som tar varje tillfälle iakt att nafsar mig i hälarna, stressa mig, få mig att känna mig otillräcklig och obeslutsam, få mig att flytta till en avlägsen plats på jorden, långt ifrån all ondska, orättvisa, egoism och idioti och okunskap och försöka glömma att mitt ibland allt sådant också fanns mycket kärlek, hopp, kamp och vilja till förändring. 

Hornugglor

Jag har ugglor utanför, i äppelträdgården. Det är inte svårbekräftat eftersom de låter i ett varje natt. Idag såg jag även en av dem i ett träd. Hornuggla, eller Asio Otus har jag lärt mig att det är. Ganska söt måste jag säga. Ugglor med "öron" bekräftar min sinnebild av ugglor i allmänhet. Jag gillar inte de där man ser ibland på bild, de som ser ut som änden på en stock... men de här är riktigt fina. Enligt Wikipedia blir de stora som tusan. 30-40 centimeter och med ett vingspann på nästan en meter! Svårt att tänka sig att de är så stora med tanke på hur deras ungar låter... önskar jag kunde spela in för att demonstrera. Tydligen är de deras ungar som sitter i träden och skriker på mat. Hade ugglan på bilden varit vit hade den sett ut som jag föreställer  mig att ugglan i Harry Potter ser ut (underlig samtida association till ugglor). I övrigt säger man ju att de är kloka. Har för mig att någon sagt att det beror på att de ser ut som att de har glasögon på sig, men det stämmer ju inte riktigt in på ugglan på bilden. Jag kan inte så mycket mer om ugglor. De äter möss och ser väldigt bra, vilket är tydligt då de tycks stirra rakt in i kameran oavsett hur långt ifrån fotografen står med sitt teleobjektiv.

Det är mycket med fåglar just nu... Sanja är expert på fåglar och har fått mig uppmärksamma deras olika läten. Förutom ugglor har jag minst en koltrast i ett räd utanför balkongen. Dessutom har det kläckts två små kycklingar idag lagom till Evertons avresa till Brasilien.

Linton: Cocaina

Vad vet man inte redan om kokainets galna historia? De flesta känner till Pablo Escobar, och för den som inte kan så mycket om Colombia i övrigt kan det vita guldet nog vara en av de första sinnebilderna som kommer upp om de ombeds beskriva landet.

Jag antar att media varit ganska flitiga med de senaste årens kampanjer mot drogen. Personligen tänker jag inte på konsekvenserna för Sverige när östermalmskidsen drar linor i välinredda barbadrum, utan snarare på misären som deras efterfrågan skapar någon annan stans...

Inte heller The War on Drugs och G.W. Bush har kunnat undvika att bli ännu en "suck" i berättelsen om drogen som får historien att upprepa sig. Kan det ha undgått någon att den förutnämnda misären är en produkt av just detta - västvärldens korståg mot allt sådant som hotar kapitalismens lagar.

Till skillnad från en annan bok jag läst på ämnet kokain (The Candy Machine; Tom Feiling) tycker jag hur som helst Lintons bok (som hans tidigare böcker) levererar en verklighet som tillför något nytt till en annars ganska utnött skildring av kokabladets väg till att bli enemy number one. Det är inte en historiebeskrivning rakt av, inte ett referat av vad andra skrivit utan en skildring av en situation och ett fenomen sed ur många människors synvinklar, inte minst författarens egen.

Närheten till verkligheten, tryggheten i att alltihop inte är en skrivbordsstudie gör att boken vinner respekt och ämnet aktualitet. 

Vad innebär 25 000 kr?

Har blivit beviljad stipendiepengar för att åka till Brasilien och skriva om vilka effekter samarbete har för kvaliteten på utbildning för hållbar utveckling. Det har varit en otroligt stressad månad och som tack för att jag inte krackelerat under pressen kommer jag förmodligen tappa allt mitt hår i början på juli som ett symptom.

Tänk vad man utsätter sig för, vad man håller på! Egentligen är det såklart inte konstigt att jag jobbar hårt för något som jag verkligen vill, men det är så himla lätta att tappa bort sig i allt annat runt ikring. Dessutom får man i dagens samhälle inte göra vad man vill bara för att man gör det för att man vill, utan man gör det också för att få en examen, en titel med fint namn, ett papper med en vattenstämpel på, och i slutändan, är det bara den som syns, inte något av det andra. Inte hur mycket jag varit orolig, nervös, känt mig otillräcklig eller undrat över varför jag inte fick någon feedback på mitt senaste arbete, gnagt på mina naglar för att min institution inte behagar tillgodose mina rättigheter som student men inte haft någon vän i striden eftersom alla andra är rädda för att de där bokstäverna som senare skall stå på pappret med vattentryck inte skall vara de som man helst ska ha...

Men gud, jag är glad - bitter ibland men glad idag, för det spelar ingen roll hur nedtryckt i skorna jag blir - för mina 25 000 de kan ingen ta ifrån mig - och ingen kan heller ta åt sig äran. 

Det var inte bättre förr i alla fall!

Jag undrar hur länge man skall behöva gå om kring och känna sig helt utmattat psykiskt av allt man vill och försöker få gjort i livet? Jag räcker inte till mig själv! Det är inte konstigt att folk drömmer om att bli ekonomiskt oberoende... då skulle åtminstone ett problem vara ur vägen! 

Man kan inte ens hävda att det var bättre förr... för det var det inte, utan förmodligen mycket värre. Troligtvis, fast att det är svårt att tror det, har det nog på de allra flesta platser på jorden, även de där det fortfarande är rent fruktansvärt, blivit bättre... ska man skratta eller gråta åt det? 

Latinamerikas öppna ådror är en bok som verkligen ger ord åt detta... rakt igenom är det en skildring av never ending orättvisor, missär och tröstlöshet. Inget blir bättre, det onda ändrar bara skepnad och uttrycksform... och kanske byter det fokus från den ena människan till den andra ibland också... man glömmer bort att boken är skriven på 70 talet, och när jag kommer på det så går en lättnad igenom mig för jag tänker, jaha juste ja idag är det ju inte lika illa... eller? 

Ja inte var det bättre förr i alla fall!

Ekorrhjulet

Mitt ekorrhjul består av en massa olika pinnar och stickor, plastringar från någon övergiven gammal leksak och på vissa ställen är det hål, hål som gör att man ramlar igenom med ena foten och måste kämpa sig upp igen och får blåsor i händerna.  I mitt fall är det inte hastigheten på hjulet som är problemet, utan själva hjulet i sig… varför är jag fast i just detta hjul… eller snarare varför är jag fast i hjulet? varför kan jag inte bara hoppa ur och gå där ifrån?

Jag vet ju svaret förstås. Har en massa förnuftiga och logiska svar på den frågan… även känslomässiga… alla sådana som inte går att förneka. Ekorrhjulet är en flitigt använd metafor och alla kan nog identifiera sig i en egen, högst subjektiva bild av hjulet som får en att springa runt, runt, runt som ett armt försöksdjur.

Hur var det nu, jag häll på att söka praktik ja… jag sätter ju inte upp små mål för mig själv…

-       Hitta praktikplats för 13 veckor i Brasilien, gärna på någon världsledande organisations som arbetar med superspännande och viktiga frågor, där konkurrensen är stenhård och platserna få. Japp, det är som gjort för att känna sig liten och svag.

En video att dela med mig av

Nu när jag har lämnat in min MFS-ansökan och min kursuppsats så kan jag leka vidare med andra saker bäst jag vill. Den här videon hittade jag för ett tag sen. Den fick mig att gå och köpa ett skiss-block och en svart tuschpenna... tyvärr är jag inte lika bildbegåvad som den här handen så jag har väll i princip givit upp mitt kreativa mindmapping projekt... Det tog liksom bara mer tid än det gjorde nytta. Såg föresten i morse på vetenskapennsvärld på SVTplay. Det handlade om genier och varifrån kreativitet kommer... ett inslag handlade om en äldre man som fått en hjärnblödning och skadat någon nerv i hjärnan, tydligen den som gör att vi kan kontrollera våra känslouttryck. Efter att han återhämtat sig kända han ett enormt behov av att måla, så många känslor och tankar och intryck välde in över honom på samma gång. I inslaget filmade de från hans hus. Väggar golv och tak var målade, enligt mannen fem gånger om, och i hela huset därtill... ett citat var ungefär "om jag hade kunnat så hade jag även målat utsidan på huset, fasaderna runt omkring, vägar och trotoarer" där kan man snacka om kreativitet! Som filmen nedan också till viss del vill visa, kom man i programmet tillslut fram till att vi människor anpassar oss och utvecklas olika beroende på vår miljö. Som barn är våra hjärnor högst formbara och med rätt stimuli kan alla utveckla kreativa och skapande egenskaper.