21 september 2005

Vill krama dig hårt men avståndet är för långt, min famn når dig inte, trots att du är välkommen där....

Ungefär som när man ätit en riktigt nyttig måltid och är jätte mätt, som när man förätit sig på något som inte alls var gott, så känns det nu efter att  jag är färdig med min första uppsats. FY FAN! Det var länge sedan det var så plågsamt att skriva något. Förmodligen gör dom så aldeles medvetet. Dom sätter A-kursarna på att skriva en diktanalys på fem sidor det första dom gör för att se om dom pallar det flummiga trycket. Hur bara är du egetligen på att ordbajsa?

Nä hu, nu är det i alla fall över och det finns inget mer att göra. Har slappnat av till fullo under dagen, altså sedan 16.00 då jag lämnade bunten med A4-papper i ett litet fack på  litvet-institutionen. Har sedan prakiserat och övat upp konsten att fika till elitnivå. Drack kaffe hemma oss hon som lik som jag också heter fågel i efternamn, mycket trevligt. Tänk att kunna diskutera böcker och kultur på det nördiga planet utan att behöva tänka på att inte framstå som om det är hela ens liv. Fikade sedan med hon som levt som luffare i Austrlien i ett halvår på Hugos och hugos papa hade skaffat någon form av mustage-skägg, såg rolig ut. Vi dack vår chai-the och pratade höst och framtid.

Jag åte en bulle där och ungefär i samma veva som jag betalade för den kom jag på att jag i övrigt under dagen bara ätit riskakor. Jag gjorde slag i saken och åkte till Manuela som bjöd på Chili-con-carne. Å, det var så gott!! När vi var mätta gav vi oss ut i höstvädret och jag var den enda som inte förstod att det var rätt kallt... så jag fick frysa. På Snerkes försökte dom ruinera oss redan i dörren så vi drog. Hamnade på ett öde Uppenbar och bartendern blev tjurig och skällde på Manuela för att hon tycket det var knas att en kopp te skulle kosta trettio kronor. Manuela förklarade sedan upprört för Johanna hur mycket te hon kunde göra hemma för trettio kronor och Johanna insåg att så sugen var hon nog inte på te ändå.

När vi andra som drack vanlig hederlig öl, för överpris, druckit upp gjorde vi några tafatta försök att hitta ett trevligare ställe att hänga på, men förjäves. Jag speedade hem på min cykel och hemma väntade isabell med tevattnet kokat och klart. Det har varit en ganska bra dag ändå, trots blod svett och tårar över analysen av odalmannen och harungen.....

Avståndet till betydelsefull som har det svårt känns i dagarna. Vill bara vara nära och håla hårt, inga ord hjälper. Tänker på det nu i natt och undrar varför du var tvungen att starta ditt liv så oändligt långt bort? 

11 september 2005

Jag skall flyga här ifrån .....

Jag antar att jag jag gömt mig under täcket nu ett tag... men det pirrar i hela mig när jag tänker på de äventyr som väntar.

Tänk att få uppfylla den drömmen! Det är en dröm som jag självklart har förväntnigar på och samtidigt vet jag att det inte går att ha förväntningar på den, det går inte för den är så oerhörd på något vis. Något oerhört men ändå inte alls ouppnåeligt! ÅÅÅÅÅÅÅ

Jag vet inte, gud, jag måste tänka på något annat nu!

I övrigt skall jag under veckan försöka mig på att skriva en bra (vetenskaplig) uppsats på ca 5-7 sidor om en liten, liten dikt av Bo Setterlind.... Vi kan snart börja diskutera ouppnåelighetens gränser.

Döden tänkte jag mig så... ja, om odalmannen som bödel och så vidare.. det skall bli spännade och se vad det blir av det hela.. Flummigt sa jag ju att det var, och pappa med!

08 september 2005

Titt-kö, Ta en lapp! Vi vill alla ta del av den missär som är större än vår egen

Då och då, oftast när jag kör bil eller gör någonting annat som är långt ifrån datorn och tangentbordet, kommer jag på en massa bra saker jag vill skriva om här. Typiskt förståss, sen när jag sitter på jobbet, när det inte ringer någonting alls och ca. fjorton pers sitter sysslolösa, då är alla de där bra idéerna borta.

Idag sitter jag här åtta timmar och hittills (jag slutar om en timme) har jag svarat på 42 samtal. Det har varit en hektisk dag, inte alls faktiskt.... Började med att jag nästan somnade, som vanligt någonstans i mittfilen på E4an södergående. 

Det är så lustigt det där med titt-köer. I morse var det kö efter söderledstunneln eller vad den nu heter... bara för att det hänt en olycka i norrgående rikting. Det var ambulanser och poliser och kalabalik på andra sidan räcket, massor av kö där med förståss, berättigad kö. Eftersom det går sakta hinner man titta, men det var faktiskt inte jag som började krypköra bara för att få se blodet.

Jag har så många bra minnen som jag skulle vilja föreviga genom att skriva ned. Men minnena tar så mycket psykisk kraft att det inte finns någon ork kvara för handen att skriva, inte här och ingen annan stans. Det får bli en annan gång, de lär väll inte försvinna från näthinnan i första taget.

04 september 2005

Åtgärder bör vidtas

Jag är medveten om att jag blir tjatig, men tro mig, jag har själv försökt påpeka den saken för mitt psyke men utan framgång, samma tankar mal än. Tror faktiskt nästan det gått lite för långt till och med, nog för att det är en av de saker som för alla ter sig ungefär lika, något som är svårt och tidskrävande att bearbeta, men jag tror faktiskt att en normallyckad själslig återuppbyggnad efter ett så horisontellt magplask som jag upplevde för något år sedan borde ha artat sig lite mer än vad det nu faktiskt har. Jag börjar bli aningen trött på mig själv mellan varven, något som säkerligen inte bidrar det minsta till att det går bättre... jag vet faktiskt inte vad jag skall göra. Har kommit till de stadiet då det känns som att åtgärder krävs, men vilka åtgärder skall vidtagas? jag är rädd att hade jag vetat, hade jag åtgärdat saken för länge sedan, för det är inte med största nöje jag är så här labil.