29 december 2011

God fortsättning och gott nytt år

Sådär en fem dar efter själva julafton kom postbilen med ett paket till oss! Jul är ju inte över ännu och vi glädjer oss stort över att få öppna paket och äta pepparkakor! Papparkakor som varit på resa i en månad går inte av för hackor!
Under julhelgen gjorde vi ändå allt vi kunde för att hålla julstämningen uppe, tillexempel lagade vi bananmos med kanel och nejlikor. Bananerna var gratis och gratis är alltid gott! Dessutom Bakade jag pepparkakor, fast de blev en aning brasilianska... uppskattades dock av vår byggare som åt upp allihopa på en eftermiddag. 


På jobbet fanns det röda och gula blommor och massor av god mat som vi åt av. En kollega spådde alla med tarotkort inför det nya året. 

Självaste julaftonskvällen liknade visserligen inte hemma men vi ansträngde oss för att bjuda på julbordsliknande mat, tända ljus och julmusik. Familjen som aldrig ätit ägghalvor med kaviar på var glada och blev mätta. 


 Vi är ju trots allt i Brasilien och det kanske är svårt att skapa julstämning, men juldagen bjöd ändå på lek med julklappar och allmänt helgdagshäng som uppskattades av alla!


18 december 2011

Aktivism, en nål i ögat

Igår var min aktivist till fästman och demonstrerade, som han gjort så många gånger förr, mot bygget av den stora vattenkraftverks-dammen som redan påbörjats i floden Xingu i Amazonas. Klicka HÄR för att komma till en artikel (på portugisiska) med ett bra foto på E och hans vänner. Trots att det i princip inte längre finns något hopp om att dambygget läggs ner fortsätter människor runt om i Brasilien att demonstrera mot det. Varför då kan man undra - har de inget bättre för sig? Men tänk så här; en av anledningarna till att dammen inte stoppades var att den brasilianska regeringen på ett mycket odemokratiskt sätt tog beslut om att driva igenom bygget, mycket mycket kort tid efter att själva förslaget blivit offentligt, ett offentliggörande som heller inte var ämnat för allmänheten eftersom ingen information stod att finna i tidningar eller media.

Ingen som motsatte sig beslutet hade tid att mobilisera. En allt för vanlig företeelse i ett land som utger sig för att vara demokratiskt. Fortsatta demonstrationer mot dambygget tjänar till att uppmärksamma denna o-angelägenhet, det tjänar till att göra människor medvetna om den påverkan dammar som denna åsamkar miljö och människor i dess närhet, de tjänar till att skapa opinion mot framtida - planerade byggen och det förmedlar respekt och solidaritet med de ursprungsfolk som drabbas - som så ofta drabbas. Detta är kanske det viktigaste, solidariteten med de drabbade. Precis som är fallet med andra grupper som behandlas som andra klassens medborgare - tillexempel fattiga i Salvadors kåkstäder där kommunen helt eller delvis dragit sig undan allt ansvar, låtit vägar och allmänna byggnader förfalla - tappar dessa människor tillslut hoppet om sig själva och om människorna runt omkring. Om ingen visar att en majoritet faktiskt inte vill dem illa, faktiskt inte tycker att de förtjänar att fördrivas från sitt land, faktiskt inte anser dem vara andra klassens medborgare, så har dessa människor tillslut inget att förlora och människor som inget har att förlora är farliga.

Här är ett mycket rättfram inlägg om debatten om Eken på Östermalm som pågått ett tag hemma i Stockholm. Jag rekommenderar den starkt  - LÄS DEN HÄR

Nu skall jag återgå till mitt uppsatsskrivande. Här är föresten en bild på min ganska trevliga arbetsplats...


29 november 2011

Törstig


Vi har varit utan vatten i mer än 40 timmar nu, det är stökigt, lite smutsigt och väldans obekvämt att vara här hemma. Vi hämtar vatten i stora hinkar för att kunna tvätta händerna, diska och koka kaffe och duschar hos grannen.

Det har sina baksidor, det här med att alla bygger hus i hobbystil, bara för att det går rent klimatmässigt. Rören dras kors och tvärs. När det kopplats ihop och man ser att det kommer vatten in till duschen häller man cement over rören och låter stelna. Spacklar och målar. En vacker dag kommer vattenräkningen. Den påstår att man har en hel 25 meters pol hemma som man byter vatten i minst två ggr i veckan. Det blir till att hacka upp rören ur cementen och leta reda på läckan, under tiden bli alla grannar utan vatten. Det tycker ingen är särskilt kul, det blir dålig stämning, någon bestämmer sig för att flytta, andra väljer att vägra betala den gemensamma vattenräkningen.

De kollektiva lösningarna, överenskommelser som träffas, sådant som innebär att man hjälps åt och arbetar tillsammans för ett drägligt liv kan lätt vändas till raka motsatsen. Kanske särskilt när man aldrig fått känna på att leva ett individualiserat liv, där allt hänger på egna ansträngningar utan ett liv där man alltid tvingats dela allt vare sig man velat eller ej, ett kollektiv av nöden och inte de medvetna valen… man skall akta sig för att romantisera utan att känna till kontexten.

Tillvaron använder mycket smink här i Brasilien, kanske inte rent visuellt, men socialt sett spacklar man ofta lager på lager. Troligen också det av nöden och inte riktigt medvetet.  

16 november 2011

Långhelg

Det har varit långhelg i Salvador. Det innebär mer aktivitet än vanligt, både i kyrkorna och i barerna. Jag har mått ganska hängigt, drass med en mage som inte vill få ordning på tarmfloran och därtill en smygande förkylning som ligger som sandpapper i halsen.

Helgdagshäng - eftermiddagsskugga under trädet
Vi har haft vår första riktiga fest i vårt hus! Evertons farbror, Grande fyllde 43 och vi firade med grillning på övervåningen - dvs. den del av vårt hus som fortfarande är under konstruktion. Det var full rulle, massor av folk och mycket kött att grilla. Golvet höll, vilket är ett gott tecken!




Idag är det tisdag och i morgon, onsdag, så är det vanlig arbetsdag igen. Här i Brasilien firas alltid söndagarna lite extra. Musiken tystnar dessvärre inte bara för att klockan slagit 22.00. Kyrkobesökare, barstamissar, barn, hundar och fyllegubbar hänger på gatan utanför vårt hus och pratar, oftast om fotboll, tills vår granne Joaozinho - han med den stora sterion - går och lägger sig vid midnatt.

Jag vänjer mig vid att somna till darret av basen och sorlet från gatan...

08 november 2011

Det slutar inte regna!

Idag började det regna långt innan jag vaknade. Det kommer i skurar och gör så att grusvägen nedanför vårt hus blir till en lerflod. Det är mycket mycket svårt att motivera sig själv till att gå ut i det här vädret. När jag tänker efter ar det verkligen ovanligt att det regnar på det här viset i Sverige, jag har nog aldrig känt att det är näst in till omöjligt att gå till jobbet en morgon på grund av regn... men idag, i Salvador, BA  - jag säger er, det är bara galningar som går ut idag!





05 november 2011

En påbörjad vardag i Brasilien

Ännu är det bara lite drygt tre veckor som jag varit här, men konstigt nog känns det redan som att jag varit borta mycket länge,  kanske två månader eller tre. Och ja, jag har haft fullt upp så det har inte blivit så mycket tid över för att skriva. Det hela har definitivt att göra med att tiden tycks gå dubbelt så fort här jämfört med hemma... jag hinner knappt vakna innan jag måste gå och lägga mig för att orka med nästa dag. Det är ovant. Det här stället har jag ju altid tidigare förknippat med äventyr, sol, bad fest, ta dagen som den kommer och annat som är så långt ifrån ett ekorrhjul man kan komma. Nu har jag vänt upp och ned på den tillvaron och kastat mig in i något som innebär tidiga morgnar, rusningstrafik, skrivbordsjobb, möten och andra föga avslappnande aktiviteter.

På helgerna försöker jag ta vara på min lediga tid, det värst är att tiden inte slutar rusa fram bara för att det är lördag. Här om helgen var vi i alla fall på en utflykt till Terra Mirim. Ca 40 min från Salvador med buss, ett större område ute i ingenstans där man har skapat en fristad för natur, djur människor, spiritualism och meditation - allt i symbios. Det bedrivs ett skolprojekt med fokus på miljö och hållbar utveckling och man håller regelbundet i öppna seminarier och workshops på aktuella teman. Det mesta arbete utförs frivilligt och marken är ägd kooperativt. Inom området har man skapat en egen naturreserv samt avsatt ett område för boende. Det var en helg av mycket samverkan, solidaritet, glädje, musik och kärlek. Jag har ett par super härliga filmer från eftermiddagens Samba de Roda som uppstod spontant då alla tog sig friheten att plocka på sig instrument från scenen eller inta den stora salens golv för att slå klackarna i taket. Eftermiddagssolens strålar som sipprar in mellan bambustockarna i väggarna och siluetterna av de som dansar i takt till de dundrande trummorna gör att man riktigt kan se magin i den där stunden! Mycket glad energi frigjordes den dagen! Lyckas tyvärr inte ladda upp filmen här så det får bli en annan gång. 


Nu är klockan redan alldeles för mycket och jag måste sova för i morgon skall jag "jobba" på förmiddagen trots att det är lördag. Jag skall till en av Salvadors mest centrala favelor, Calabar och vara med på ett utverderingsmöte som skall hållas med boende i området om ett statligt projekt som initierats där för att minska kriminalitet och fattigdom. Framöver kommer jag också vara med att hålla i de första seminarierna på temat miljöutbildning i området tillsammans med mina kollegor. 

God natt Sverige

11 oktober 2011

Ut och åka


Jag ska flyga igen – långt bort. Flygplatsen för med sig en särskild känsla, precis som sjukhus, fast annorlunda. En konstig känsla i magen, nervositet.

Man inser med åren att det här med att flyga inte är så kul. Oavsett om man som jag, lyckas rationalisera bort obehags känsla av att befinna sig flera tusen meter upp i luften, så kvarstår det faktum att man färdas instängd i ett stålrör, helt utelämnad till kabinpersonal för mat, vatten och förnödenheter, dessutom ofta nedklämd på en omänskligt liten yta utan möjlighet att sträcka på ben och armar. Har man otur, som jag ofta har, får man lov att befinna sig i denna miljö under ett obekvämt antal timmar för att ta sig dit man ska.

Men, allt beror förstås på vilken inställning man har. En vän gladdes tillexempel nyligen åt - och såg fram emot, att få äta den sött inpackade maten med de medföljande urgulliga besticken – detta i vuxen ålder. Och det är ju helt rätt kan jag tänka – man ska aldrig sluta vara nyfiken, aldrig sluta se världen med ett barns ögon!

Hur som helst, det ställs (helt rimligt) ganska höga krav på resmålet efter en sådan flygning. Det måste vara värt besväret, pengarna, tiden, medföljande krämpor i leder och själva risken av att trilla ner. Nuförtiden bör man också räkna in huruvida det är värt att ha på sitt samvete alla växthusgaser man släpper ut som flygplansresenär. Det blir en del. Systern gjorde utsläppsbarometern på konsumtionsverkets hemsida vilket resulterade i en mycket visuell insikt om vidden av en frekvent flygplansresenärs skuld i stundande klimatkatastrofer, och i förlängningen, världens undergång.

I min värld är inte detta heller något som man kan sitta och gräma sig åt i tysthet eller bikta bort i stunder av ödmjukhet innan man somnar, som med så mycket annat vi inte riktigt vill stå för här i livet. I min värld får man riktigt stå till svars för sitt val att flyga, man råkar i diskussioner om individens ansvar v.s. statens och vissa går till och med så långt att de ser ens val att flyga som en direkt elak handling, mot dem och alla andra. Jag spottar på dem, det blir en fråga om rättvisa, varför skaffar jag mig en flygbiljett till synes utan att blinka när de kväver sina drömmar om att se andra platser till förmån för jordens välmående?

Svåra balansgångar – hur mycket ansvar kan man bära på sina axlar i en värld med 9 miljarder människor, miljontals möjligheter och abstrakta hot?

På Arlanda går små funktionärer omkring med handdatorer och ställer frågor om resvanor – Var ska du flyga och hur länge ska du vara borta? Hur många resor har det blivit det senaste året? Hur kom du till Arlanda idag? Blev du skjutsad i en miljöklassad bil?

Nej, inte ens det gjorde jag… Jag biktar mig i tysthet och hoppas att alla klimatforskare har fel...

24 september 2011

Kanske bara en reflex av något långt borta, men man vet aldrig


Jag är dåligt påläst. Jag förstår inte varför Palestina inte kan erkännas som en självständig stat? Klassas konflikten mellan Israel och Palestina egentligen som ett inbördeskrig? Varför pratar man då om en ockupation?  Jag förstår inte heller vad grejen är med förhandlingarna i FN? Varför inte gå till omröstning och låta fegisen i vita huset lägga in sitt veto? Vad gör det för skillnad för någon annan än honom? Han kommer ju göra det, det råder ju inget tvivel om den saken vad det verkar. Och vad är grejen med detta veto? Varför finns det en makt över makten om den ändå inte anses kunna användas?  Så till den grad att hela världen hjälper USA att förhandla fram en annan lösning, en som kan innebära att palestinierna fortsätter leva i sitt pseudoland utan att passa in i några skyddsnät. Vad har de gjort? Kan någon upplysa mig?

Avazza mobiliserar protester, det skall demonstreras och manifesteras. Det är underbart att se! Människor gör saker för att det ändå finns ett litet hopp. Problematiken finns åtminstone med i makten salar. Tänk vad mycket orättvisor som finns där ute, hela tiden varje dag. Må de vara små eller stora men de finns där, och 99 % får inte ens en rad i en tidning i hela världen. Det var som något högdjur från Eritirea sa i en tv-sänd intervju, apropå medieuppbådet och allt ståhej kring Davit Isaak (som förövrigt suttit fängslad 10 år idag) att; ”alla protester är löjeväckande, man har blåst upp frågan och det är skamligt att man lägger så mycket energi på Davit när det händer så mycket annat i världen som man aldrig pratar om”.

 Ja, han kan säkert sin retorik – skuldbeläggelse kallas det – det brukar man förövrigt bli mästare på efter ett långt och dysfunktionellt kärleksförhållande. Men jag kom och tänka på det. Att de gör rätt som engagerar sig där det känns som det finns en gnista, åtminstone den minsta gnutta av ljus. Kanske är det bara en reflex men man kan aldrig veta säkert. Är det någonstans man med så mycket samvete som möjligt kan ge utryck för sin frustration i världen är det ju där. Så, go go go Avazza, ship to gaza och alla andra som kämpar för att uppnå någon form av rättvisa där det i alla fall finns lite hopp. Jag är övertygad om att hopp smittar av sig och att fler gnistor tänds tack vare er. 

27 augusti 2011

Blogg Nr 2.

Eftersom jag har fått det där stipendiet och snart åker till Brasilien för att göra praktik och skriva ex-jobb så vill man (från institutionens sida) att jag skall blogga om mina erfarenheter under arbetet. Jag har därför startat ännu en blogg (någon har lärt mig att Internet är stort, så om ni vill klagar på att jag fyller upp det med mina bloggar så gömmer jag mig bara bakom det argumentet... och det faktum att en blogg åtminstone bara är gjord av ettor och nollor vilket på alla sätt måste vara bättre än saker gjorda av riktig materia). Den nya bloggen skrivs helt på engelska och går att hitta under adressen: www.tobrazilwithoutfear.blogspot.com
Jag fortsätter naturligtvis att skriva här också. Jag behöver en plats där jag kan vara lite friare... använda mitt eget språk och skriva om sådant som kanske inte passar att skriva i en blogg som länkas till från institutionens webbplats.

Ja, hur som, ta gärna en titt och se vad jag skriver om... och var inte blyga - kommentera!

26 juli 2011

Grattis på 1års-dagen

Idag fyller den här lilla tossan år.
Grattis Stella!






En glad dag

Idag har jag varit på Grönalund och det var super kul! Tror inte det varit så kul att gå på nöjesfält någonsin. Den rätta känslan infann sig liksom. Jag har åkt alla de läskiga åkturerna och blundat mig genom dem alla. Vi har varit i lustiga huset och vi har ätit glass, spelat på lyckohjul, kört radiostyrda bilar och åkt båt till och från. Alla attraktioner var tillgängliga för mig eftersom jag är mellan 140 och 195 cm lång och hade åk-band.En stor eloge skall riktas till Raul och Natalie som lyckades övertala mig att åka fritt fall igen, trots att jag efter senaste näradödenupplevelsen jag haft i den skräckmaskinen lovat mig själv att aldrig mer komma i närheten. Det var lika fruktansvärt denna gång. Även Insane genomleds ännu en gång, dock med ögonen så hårt ihopknipna att jag hade ont i ansiktsmusklerna när det var slut. Detta innebär att jag, efter denna svarta helg som präglats av nedstämdhet och sorg efter nyheterna om det fruktansvärda som hänt i Norge, idag har varit genuint glad vilket jag tackar för!

05 juli 2011

Mediebrusets stora gap

Det finns så otroligt mycket att uppröras över och bli ledsen för, både i närheten och långt borta, både privat och på ett mer världsligt plan. Det finns så många människor man kan lyssna på, både sådana som säger bra saker och sådana som säger dåliga. Det finns alltid något man missar. Det finns sätt att sålla bland all information förståss. Man kan bestämma sig för att lyssna bara på dem som alla andra lyssnar på. Hålla sig uppdaterad bara kring det som händer i toppskiktet. Bara det är ju så mycket att man inte hinner med, och så mycket man missar sen! Man bör ju självklart också enbart hålla sig till sådant man intresserar sig för, men med den inställning inser man oftast hur sammanflätat allt är. Du kan inte vara intresserad av klimatfrågor utan att hysa intresse för politik, ekonomi och konfliktlösning. Och detta gälle i princip alla frågor. Du kan inte ha en politisk åskådning utan att ha koll på andra. Detta leder till mycket frustration i mitt fall. Jag vill och behöver veta alldeles för mycket men jag kan inte ta in allt. Jag börjar gråta och ser inte texten i tidningen för all vätska som samlas i ögonen. Jag kan inte skriva för alla tankar som snurrar runt utan att få fäste. Jag behöver ge mig själv uppgifter. Som svensklärarna gjorde i skolan: - Läs den här boken och skriv en recension. Skriv om en parallell verklighet där allt är tvärt om. Beskriv platsen där du bor om 10 år.

Ja visst! Inga problem, jag riktigt känner hur fantasin och idéerna förökar sig innanför pannloben. Men kvickt! Det gäller att se upp för mediebruset som tar varje tillfälle iakt att nafsar mig i hälarna, stressa mig, få mig att känna mig otillräcklig och obeslutsam, få mig att flytta till en avlägsen plats på jorden, långt ifrån all ondska, orättvisa, egoism och idioti och okunskap och försöka glömma att mitt ibland allt sådant också fanns mycket kärlek, hopp, kamp och vilja till förändring. 

18 juni 2011

Hornugglor

Jag har ugglor utanför, i äppelträdgården. Det är inte svårbekräftat eftersom de låter i ett varje natt. Idag såg jag även en av dem i ett träd. Hornuggla, eller Asio Otus har jag lärt mig att det är. Ganska söt måste jag säga. Ugglor med "öron" bekräftar min sinnebild av ugglor i allmänhet. Jag gillar inte de där man ser ibland på bild, de som ser ut som änden på en stock... men de här är riktigt fina. Enligt Wikipedia blir de stora som tusan. 30-40 centimeter och med ett vingspann på nästan en meter! Svårt att tänka sig att de är så stora med tanke på hur deras ungar låter... önskar jag kunde spela in för att demonstrera. Tydligen är de deras ungar som sitter i träden och skriker på mat. Hade ugglan på bilden varit vit hade den sett ut som jag föreställer  mig att ugglan i Harry Potter ser ut (underlig samtida association till ugglor). I övrigt säger man ju att de är kloka. Har för mig att någon sagt att det beror på att de ser ut som att de har glasögon på sig, men det stämmer ju inte riktigt in på ugglan på bilden. Jag kan inte så mycket mer om ugglor. De äter möss och ser väldigt bra, vilket är tydligt då de tycks stirra rakt in i kameran oavsett hur långt ifrån fotografen står med sitt teleobjektiv.

Det är mycket med fåglar just nu... Sanja är expert på fåglar och har fått mig uppmärksamma deras olika läten. Förutom ugglor har jag minst en koltrast i ett räd utanför balkongen. Dessutom har det kläckts två små kycklingar idag lagom till Evertons avresa till Brasilien.

15 juni 2011

Linton: Cocaina

Vad vet man inte redan om kokainets galna historia? De flesta känner till Pablo Escobar, och för den som inte kan så mycket om Colombia i övrigt kan det vita guldet nog vara en av de första sinnebilderna som kommer upp om de ombeds beskriva landet.

Jag antar att media varit ganska flitiga med de senaste årens kampanjer mot drogen. Personligen tänker jag inte på konsekvenserna för Sverige när östermalmskidsen drar linor i välinredda barbadrum, utan snarare på misären som deras efterfrågan skapar någon annan stans...

Inte heller The War on Drugs och G.W. Bush har kunnat undvika att bli ännu en "suck" i berättelsen om drogen som får historien att upprepa sig. Kan det ha undgått någon att den förutnämnda misären är en produkt av just detta - västvärldens korståg mot allt sådant som hotar kapitalismens lagar.

Till skillnad från en annan bok jag läst på ämnet kokain (The Candy Machine; Tom Feiling) tycker jag hur som helst Lintons bok (som hans tidigare böcker) levererar en verklighet som tillför något nytt till en annars ganska utnött skildring av kokabladets väg till att bli enemy number one. Det är inte en historiebeskrivning rakt av, inte ett referat av vad andra skrivit utan en skildring av en situation och ett fenomen sed ur många människors synvinklar, inte minst författarens egen.

Närheten till verkligheten, tryggheten i att alltihop inte är en skrivbordsstudie gör att boken vinner respekt och ämnet aktualitet. 

23 maj 2011

Vad innebär 25 000 kr?

Har blivit beviljad stipendiepengar för att åka till Brasilien och skriva om vilka effekter samarbete har för kvaliteten på utbildning för hållbar utveckling. Det har varit en otroligt stressad månad och som tack för att jag inte krackelerat under pressen kommer jag förmodligen tappa allt mitt hår i början på juli som ett symptom.

Tänk vad man utsätter sig för, vad man håller på! Egentligen är det såklart inte konstigt att jag jobbar hårt för något som jag verkligen vill, men det är så himla lätta att tappa bort sig i allt annat runt ikring. Dessutom får man i dagens samhälle inte göra vad man vill bara för att man gör det för att man vill, utan man gör det också för att få en examen, en titel med fint namn, ett papper med en vattenstämpel på, och i slutändan, är det bara den som syns, inte något av det andra. Inte hur mycket jag varit orolig, nervös, känt mig otillräcklig eller undrat över varför jag inte fick någon feedback på mitt senaste arbete, gnagt på mina naglar för att min institution inte behagar tillgodose mina rättigheter som student men inte haft någon vän i striden eftersom alla andra är rädda för att de där bokstäverna som senare skall stå på pappret med vattentryck inte skall vara de som man helst ska ha...

Men gud, jag är glad - bitter ibland men glad idag, för det spelar ingen roll hur nedtryckt i skorna jag blir - för mina 25 000 de kan ingen ta ifrån mig - och ingen kan heller ta åt sig äran. 

06 maj 2011

Det var inte bättre förr i alla fall!

Jag undrar hur länge man skall behöva gå om kring och känna sig helt utmattat psykiskt av allt man vill och försöker få gjort i livet? Jag räcker inte till mig själv! Det är inte konstigt att folk drömmer om att bli ekonomiskt oberoende... då skulle åtminstone ett problem vara ur vägen! 

Man kan inte ens hävda att det var bättre förr... för det var det inte, utan förmodligen mycket värre. Troligtvis, fast att det är svårt att tror det, har det nog på de allra flesta platser på jorden, även de där det fortfarande är rent fruktansvärt, blivit bättre... ska man skratta eller gråta åt det? 

Latinamerikas öppna ådror är en bok som verkligen ger ord åt detta... rakt igenom är det en skildring av never ending orättvisor, missär och tröstlöshet. Inget blir bättre, det onda ändrar bara skepnad och uttrycksform... och kanske byter det fokus från den ena människan till den andra ibland också... man glömmer bort att boken är skriven på 70 talet, och när jag kommer på det så går en lättnad igenom mig för jag tänker, jaha juste ja idag är det ju inte lika illa... eller? 

Ja inte var det bättre förr i alla fall!

11 april 2011

Ekorrhjulet

Mitt ekorrhjul består av en massa olika pinnar och stickor, plastringar från någon övergiven gammal leksak och på vissa ställen är det hål, hål som gör att man ramlar igenom med ena foten och måste kämpa sig upp igen och får blåsor i händerna.  I mitt fall är det inte hastigheten på hjulet som är problemet, utan själva hjulet i sig… varför är jag fast i just detta hjul… eller snarare varför är jag fast i hjulet? varför kan jag inte bara hoppa ur och gå där ifrån?
Jag vet ju svaret förstås. Har en massa förnuftiga och logiska svar på den frågan… även känslomässiga… alla sådana som inte går att förneka. Ekorrhjulet är en flitigt använd metafor och alla kan nog identifiera sig i en egen, högst subjektiva bild av hjulet som får en att springa runt, runt, runt som ett armt försöksdjur.
Hur var det nu, jag häll på att söka praktik ja… jag sätter ju inte upp små mål för mig själv…
-       Hitta praktikplats för 13 veckor i Brasilien, gärna på någon världsledande organisations som arbetar med superspännande och viktiga frågor, där konkurrensen är stenhård och platserna få. Japp, det är som gjort för att känna sig liten och svag.

01 april 2011

En video att dela med mig av

Nu när jag har lämnat in min MFS-ansökan och min kursuppsats så kan jag leka vidare med andra saker bäst jag vill. Den här videon hittade jag för ett tag sen. Den fick mig att gå och köpa ett skiss-block och en svart tuschpenna... tyvärr är jag inte lika bildbegåvad som den här handen så jag har väll i princip givit upp mitt kreativa mindmapping projekt... Det tog liksom bara mer tid än det gjorde nytta. Såg föresten i morse på vetenskapennsvärld på SVTplay. Det handlade om genier och varifrån kreativitet kommer... ett inslag handlade om en äldre man som fått en hjärnblödning och skadat någon nerv i hjärnan, tydligen den som gör att vi kan kontrollera våra känslouttryck. Efter att han återhämtat sig kända han ett enormt behov av att måla, så många känslor och tankar och intryck välde in över honom på samma gång. I inslaget filmade de från hans hus. Väggar golv och tak var målade, enligt mannen fem gånger om, och i hela huset därtill... ett citat var ungefär "om jag hade kunnat så hade jag även målat utsidan på huset, fasaderna runt omkring, vägar och trotoarer" där kan man snacka om kreativitet! Som filmen nedan också till viss del vill visa, kom man i programmet tillslut fram till att vi människor anpassar oss och utvecklas olika beroende på vår miljö. Som barn är våra hjärnor högst formbara och med rätt stimuli kan alla utveckla kreativa och skapande egenskaper.

17 februari 2011

Tycker att världens länder borde sluta vara såna medlöpare och fördöma regimen i Bahrains beskjutningar av SOVANDE demonstranter…

Att USA i verkligheten är den mycket ”lilla” nation de så många gånger visat sig vara är ju inte helt oväntat. När diktaturregimen i Bahrain under natten skickade ut militären för att skjuta ihjäl och skada människor som låg och sov efter en lång dags fredliga demonstrationer (tre personer dödade och kring hundra skadade) är reaktionerna från USA och Hilary Clinton högst intetsägande! Som vanligt vill man inte hamna på kant med oljenationerna som man med darrande hand håller i löst koppel för att tillgodose giriga intressen. En av landets flott baser ligger strategiskt utanför Bahrains kust… obekvämt nu kan jag tänka. Jag undrar hur många gånger om dagen som USA:s ledare måste ta sig för pannan och tänka att man för länge, länge sedan tagit sig riktigt mycket för mycket vatten över huvudet…

Frågan är nu om man ens kan förvänta sig att övriga länder (Sverige?!) uttalar sig i passande, starka och fördömande ordalag kring händelserna i Bahrain. Medlöperiet är en pandemi som sprids och förvärras känns det som...

11 februari 2011

Det fins en plats på jorden som heter Gilgit-Baltistan...

En kvinna från Australien som ibland jobbar som professor vid ett universitet i Pakistan var och föreläste för oss i går. Hon lyckades vara både provocerande, intressant och skrattretande på samma gång.

Hon förkortade allt hon sa med ”bla bla bla” och avslutade alla meningar med ”alright? Ok.” som för att bekräfta sig själv och allt hon sa. Vid ett tillfälle då hon skulle förklara USA:s intresse i Pakistan sa hon ”… and after the nine-eleven-whatever.” vilket genererade små fniss i publiken. I övrigt var hon bra på att förolämpa kineserna i rummet genom att benämna Kina som plundrarnation och på att tillrättavisa en närvarande pakistanier när han ifrågasatte något hon sa.

Jag vet nu att det finns en stat i norra regionen av Pakistan som heter Gilgit-Baltistan och att det inom denna region finns flera små regioner som har delat upp sig efter olika islamistiska trosuppfattningar. De är mycket mer ortodoxa i denna region av landet än i andra och de flesta lever i fattigdom och relativ missär. Skolor och sjukhus är av väldigt låg kvalitet och kvinnorna behandlas i stor utsträckning  som andra klassens medborgare, förnekas rösträtt och föder ofta  15 barn under sin livstid… Tydligen kan man som turist också resa till denna region för att klättra i de storslagna bergen runt omkring...

Allt detta och mycket mer har fastnat,och inga anteckningar, ingenting! Tänk vad konstigt! Varför är det inte så med all information som man får ta del av är frågan? 


Ja, detta var vad jag lärt mig idag helt enkelt...