12 december 2005

Tänk om tryggheten tog sitt pick och pack och flyttade till en annan planet...

Lyssnade på p3 i kväll när jag åkte till jobbet. Vet inte vad programmet heter, det som går på söndagskvällar kring nio, det var i alla fall bra. Det pratades om tid. Hemma-hos- intervju med en knasig engelsman som med alla medel försökte leva som på 1870-talet och tyckte alla människor skulle följa hans exempel. De pratade även med en knasig forskare som sysslade med att ta fram olika möjligheter för människan att leva längre. Han trodde att vi inom några år skulle kunna leva i tusen år, jag tyckte det lät läskigt men han var så positiv så. Det skulle göra att vi uppskattade livet mer trodde han och ägnade inte en tanke åt att det förmodligen snarare skulle bli kaos och lera  eftersom världen skulle bli helt enormt överbefolkad. Och tor ni inte att vi skulle bli rätt utråkade? Det trodde inte han, han trodde i stället att det skulle bli fred på jorden. Knäppskalle.....

Hur som hoppas jag att jag dör innan de lyckas få mig att leva längre än väntat. Jag håller med prästen som också fick utala sig, vetskapen om att vi är dödliga sporrar oss, stressar oss, visst men kan vi bara kontrollera den är det enbart possitiv stress, den får utvecklingen att gå frammåt. I och för sig... om utvecklingen betyder att vi gör oss själva odödliga kanske den inte är så mycket att sträva efter....

Var i kyrkan tidigare i kväll, satt i de hårda, totalt missdesignade kyrkbänkarna och insöp luciatradditionen, för första gången just från den vinkeln. Jag vet inte, det känns nog lite konstigt, som det är första gången jag inte deltar i ett luciatåg på alla år, bara tittar... det var vackert och jag lyckades insupa känslan trots att det satt, eller stod, eller hoppade en ytterst rastlös och kissnödig sexåring bredvid mig under hela föreställningen. Tror inte jag skulle tagit med mina barn om jag inte vsste att dom gillade det....

Kom att tänka på att det är tryggheten, en sådan självklar grej, som gör att min förstående resa känns så nära, stor och läskig. Detta kunnde jag ju kommit på för länge sedan men faktum är att det inte är tryggheten i sig som jag har problem med att undvara. Nej, eftersom äventyret är det jag vill ha måste det vara något annat som gnager och jag tror jag vet vad. Plötsligt känns det som att jag inte kan vara säker på att tryggheten finns kvar här när jag kommer tillbaka. Jag är helt införstådd med säkerhet kommer vara ett begrepp fjärran från mig i min brasilianska tillvaro, men tanken på att den inte omedelbart skulle infinna sig då jag återvänder hem är svindlande. Tänk om luciatåg som det jag sett i kväll inte längre ordnas när jag kommer tillbaka, tänk om min säng hos mor och far inte står där, tänk om katten inte längre kurrar och kryper upp i knät, tänk om någon som finns här idag inte finns här när jag kommer tillbaka.... Kan tyckas vara en obefogad rädsla då jag bara skall vara borta sex månader, men med tanke på allt som händer i världen idag, med tanke på alla hot som faktiskt finns, på de konkreta, abstrakta och ständiga risker som vilar över mänskligheten, alla vanliga dödliga och det som skapats av dem... med tanke på det känns rädslan så oerhört påtaglig och relevant....

Jag skall boka de där biljetterna snart... 

10 december 2005

:

Lammet som tuggade fradga och flög till himmlen
Harold Pinter, cancern och gammla människors tunga men nödvändiga uppgift
Brasilien och farhågornas vara eller icka vara
Livet och livets liknelser med Sterns egendomliga skrivsätt
Viljan och villjans koppling till drömmar och förnuft

04 december 2005

spänningen är oliiiidlig...

Jag är fårvakt den här veckan, husvakt och hönsvakt men katten anser sig inte behöva vaktas. Som lön för denna möda som även innefattar tömning av brevlådan, oändligt mörker, kyla och mystiska ljud står jag under dessa dagar som ensam användare av min fars bil eftersom han behagat ta sin äkta hälft och fly till varmare breddgrader utan mig. Bilen liknar ett rymdskepp med överljudsmekanism.... på gott och ont.

Nedan följer en beskrivning av min förra seminariegruppsledare som tycktes hämtad ur en dålig femtiotalsfilm och anledningen här till är den enkla att jag uppenbarligen behöver ventilera det agg jag så tydligt hyser till denna man. Yvigt gråsprängt hår, trötta ögon i ett fårat och relativt uttryckslöst ansikte, ansträngd hållning och en gångstil som påminner om sengångarens, iklädd en några nummer för stor tweedkavaj i vilken förvaras ett vältummat mjukpaket löstobak som inför varje bensträckare ofrånkomligen plockas fram. Med håret framför de plirande ögonen rullar han cigaretter bakom katedern samtidigt som han kommenderar ordet till de studenter som trots hans lite illviligt hånande leende vågar räcka upp handen. När han låter sin nästintill överdrivet sansade, välartikulerade, mörka radioröst ljuda är det antingen för att fälla någon överlägsen kommentar eller också för att låta berätta något torrt skämt som får honom att skratta väsande och svänga lite med läsglasögonen han håller i handen. Tack och lov är kursen slut, men som jag ignorerande hans översittarbeteende och åkte utomlands ett par tillfällen får jag befallande blickar av dessa trötta ögon var gång de möter mig i korridorerna och hans hälsningar är enbart av det artiga slaget och yttras helt utan efterdryck enbart om jag sagt hej först... Jag är väl medveten om att jag skall lämna in mina restuppgifter!

Förutom detta är det min andra, på så många sätt helt underbara, men mycket, mycket självgoda och tyvärr rätt lata vän som tar upp tid och tanke, dessutom pratar han så mycket och gärna att bara det gör att världen blir äldre fort. Fjärilar bor i magen av flera anledningar men alldra främst eftersom mina idéer leder mig in på okända spår och utmaningar jag inte har en aning om om jag kommer klara av. Han som pratar så mycket försäkrar dock att det kommer gå så bra så, det löööser sig... jag hoppas det.

I morgon natt skall jag jobba natt för första gången i mitt liv, det skall bli väldigt spännande... och, i nästa vecka blir det brölopp, också mycket spännande, med det som är mest spännande av allt det är vad som händer i slutet av januari och hur jag tar mig igenom det. Blod svett och tårar kommer få en helt annan betydelse.... 

10 november 2005

Klåfingrig rastlöshet ~övergiven~ orsakar svårigheter i min bildning.


Som tiderna är så vore det mest rimligt om jag bara säckade ihop av utmattning kombinerat med vardagens tristess.... men det gör jag inte. Jag är istället nästan irriterande glad, eller otillfredsställt otillfredsställd. Jag vet inte vad som är att föredra; Att vara på gränsen till deprimerad och allmänt gråtmild, tanksprid och vid god författarförmåga, eller glättigt glad, rätt tom i skallen och allmänt rastlös utan svar och bot?

Det känns som att ingen har tid, och det har ju inte jag heller....
Och (by the way) i lördags åt jag middag för 1300 kr på en mexikansk restauran i London...

Dock, det som upptar min tid är inte kul, jag vill helst gömma mig för plugget och för jobbet och hitta på något spännande. Eftersom det vore att ge upp mitt personliga ansvar kan jag inte göra det medvetet, istället söker sig mina händer och min uppmärksamhet, skickligt smygande, till små ytliga förströelser så som meningslös inredning (meningslös just eftersom den inte är bestående då inget kommer märkas så fort vardagen blir mer händelserik (om vardagen blir mer händelserik) eftersom det då känns mindre relevant att håla snyggt och städat omkring sig, eftersom det då finns roligare saker att göra än att städa, det finns det inte för tillfället...) eller lost-avsnitt på datan.

På grund av lost-avsnitten får jag kanske inte den sömn jag skulle behöva och  därför har jag , som åtgärd, köpt två nya väckarklockor och bara jag nu kommer ihåg att ställa in dem rätt kommer jag hädanefter kunna komma i tid till mina seminarier oavsett hur många timmar jag sovit....

I Holland var allt härligt oorganiserat och smått irriterande, dessutom gav hela tillvaron upphov till nedskrivbara tankar som alla nu flugit sin kos. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna göra en trippel bakåtvolt och två framåtvolter, landa på en hand för att sedan hjula ut utan någon hand...?
Dessutom vill inte människan på Sråkpunkten maila tillbaka till mig angående min resa, något som gör min högst rastlösa och framtidstörstande själ oerhört irriterad!

Nu skall jag återgå till att, ur ingenting, komma på en pretentiös och  imponerande seminarieuppgift som jag 'brinner för'.  Förmodligen kommer mina klåfingriga händer vilja göra något annat, kanske klistra upp fula kort på dörrarna eller slå några falska ackord på gitarren...  Jag måste säga att det är en himla tur för mina lungor att jag inte är rökare i dessa tider!

09 oktober 2005

Om ändå någon visste var ur skönhet stammar...

Kanske skulle jag behövt det, men jag avböjde, precis så som jag lovat mig själv. Huruvida jag gjorde rätt är svårt att avgöra, mitt kluvna känsloliv följer inga logiska stigar. Otillfredsställd känner jag mig mot förväntan... hade hoppats på en mer behaglig känsla av seger, men icke. Troligtviss kommer fler tillfällen, det är trotts allt minst en månad kvar innan källan till dessa omaka känslor far till andra sidan jorden. Rätt vad det är förråder jag mig själv, rätt vad det är kommer det som saknades i natt åter ligga vid min sida när dagen gryr och tankarna försöker finna fäste och ta sig upp ur töcknet och dimman som råder i mitt medvetande en sådan morgon. Visst låter det lite som om jag är någon förryckt figur ur ett antikt drama... eller snarare kanske någon av dess författare... Catullus kanske, jag kan identifiera mig med honom.

Idag när jag gick från bussen till jobbet var jag tvungen att stanna och bara stå och titta upp i en skogsbacke en lång stund. Hösten är så vacker att jag nästan börjar gråta! Jag saknar barndomen, jag saknar hemma. Nu kommer några dagar av tankspriddhet och aktiv sysslolöshet följa, sen får vi se.

När även jag far till andra sidan jorden kommer jag ha mycket att minnas, det glädjer mig...

21 september 2005

Vill krama dig hårt men avståndet är för långt, min famn når dig inte, trots att du är välkommen där....

Ungefär som när man ätit en riktigt nyttig måltid och är jätte mätt, som när man förätit sig på något som inte alls var gott, så känns det nu efter att  jag är färdig med min första uppsats. FY FAN! Det var länge sedan det var så plågsamt att skriva något. Förmodligen gör dom så aldeles medvetet. Dom sätter A-kursarna på att skriva en diktanalys på fem sidor det första dom gör för att se om dom pallar det flummiga trycket. Hur bara är du egetligen på att ordbajsa?

Nä hu, nu är det i alla fall över och det finns inget mer att göra. Har slappnat av till fullo under dagen, altså sedan 16.00 då jag lämnade bunten med A4-papper i ett litet fack på  litvet-institutionen. Har sedan prakiserat och övat upp konsten att fika till elitnivå. Drack kaffe hemma oss hon som lik som jag också heter fågel i efternamn, mycket trevligt. Tänk att kunna diskutera böcker och kultur på det nördiga planet utan att behöva tänka på att inte framstå som om det är hela ens liv. Fikade sedan med hon som levt som luffare i Austrlien i ett halvår på Hugos och hugos papa hade skaffat någon form av mustage-skägg, såg rolig ut. Vi dack vår chai-the och pratade höst och framtid.

Jag åte en bulle där och ungefär i samma veva som jag betalade för den kom jag på att jag i övrigt under dagen bara ätit riskakor. Jag gjorde slag i saken och åkte till Manuela som bjöd på Chili-con-carne. Å, det var så gott!! När vi var mätta gav vi oss ut i höstvädret och jag var den enda som inte förstod att det var rätt kallt... så jag fick frysa. På Snerkes försökte dom ruinera oss redan i dörren så vi drog. Hamnade på ett öde Uppenbar och bartendern blev tjurig och skällde på Manuela för att hon tycket det var knas att en kopp te skulle kosta trettio kronor. Manuela förklarade sedan upprört för Johanna hur mycket te hon kunde göra hemma för trettio kronor och Johanna insåg att så sugen var hon nog inte på te ändå.

När vi andra som drack vanlig hederlig öl, för överpris, druckit upp gjorde vi några tafatta försök att hitta ett trevligare ställe att hänga på, men förjäves. Jag speedade hem på min cykel och hemma väntade isabell med tevattnet kokat och klart. Det har varit en ganska bra dag ändå, trots blod svett och tårar över analysen av odalmannen och harungen.....

Avståndet till betydelsefull som har det svårt känns i dagarna. Vill bara vara nära och håla hårt, inga ord hjälper. Tänker på det nu i natt och undrar varför du var tvungen att starta ditt liv så oändligt långt bort? 

11 september 2005

Jag skall flyga här ifrån .....

Jag antar att jag jag gömt mig under täcket nu ett tag... men det pirrar i hela mig när jag tänker på de äventyr som väntar.

Tänk att få uppfylla den drömmen! Det är en dröm som jag självklart har förväntnigar på och samtidigt vet jag att det inte går att ha förväntningar på den, det går inte för den är så oerhörd på något vis. Något oerhört men ändå inte alls ouppnåeligt! ÅÅÅÅÅÅÅ

Jag vet inte, gud, jag måste tänka på något annat nu!

I övrigt skall jag under veckan försöka mig på att skriva en bra (vetenskaplig) uppsats på ca 5-7 sidor om en liten, liten dikt av Bo Setterlind.... Vi kan snart börja diskutera ouppnåelighetens gränser.

Döden tänkte jag mig så... ja, om odalmannen som bödel och så vidare.. det skall bli spännade och se vad det blir av det hela.. Flummigt sa jag ju att det var, och pappa med!

08 september 2005

Titt-kö, Ta en lapp! Vi vill alla ta del av den missär som är större än vår egen

Då och då, oftast när jag kör bil eller gör någonting annat som är långt ifrån datorn och tangentbordet, kommer jag på en massa bra saker jag vill skriva om här. Typiskt förståss, sen när jag sitter på jobbet, när det inte ringer någonting alls och ca. fjorton pers sitter sysslolösa, då är alla de där bra idéerna borta.

Idag sitter jag här åtta timmar och hittills (jag slutar om en timme) har jag svarat på 42 samtal. Det har varit en hektisk dag, inte alls faktiskt.... Började med att jag nästan somnade, som vanligt någonstans i mittfilen på E4an södergående. 

Det är så lustigt det där med titt-köer. I morse var det kö efter söderledstunneln eller vad den nu heter... bara för att det hänt en olycka i norrgående rikting. Det var ambulanser och poliser och kalabalik på andra sidan räcket, massor av kö där med förståss, berättigad kö. Eftersom det går sakta hinner man titta, men det var faktiskt inte jag som började krypköra bara för att få se blodet.

Jag har så många bra minnen som jag skulle vilja föreviga genom att skriva ned. Men minnena tar så mycket psykisk kraft att det inte finns någon ork kvara för handen att skriva, inte här och ingen annan stans. Det får bli en annan gång, de lär väll inte försvinna från näthinnan i första taget.

04 september 2005

Åtgärder bör vidtas

Jag är medveten om att jag blir tjatig, men tro mig, jag har själv försökt påpeka den saken för mitt psyke men utan framgång, samma tankar mal än. Tror faktiskt nästan det gått lite för långt till och med, nog för att det är en av de saker som för alla ter sig ungefär lika, något som är svårt och tidskrävande att bearbeta, men jag tror faktiskt att en normallyckad själslig återuppbyggnad efter ett så horisontellt magplask som jag upplevde för något år sedan borde ha artat sig lite mer än vad det nu faktiskt har. Jag börjar bli aningen trött på mig själv mellan varven, något som säkerligen inte bidrar det minsta till att det går bättre... jag vet faktiskt inte vad jag skall göra. Har kommit till de stadiet då det känns som att åtgärder krävs, men vilka åtgärder skall vidtagas? jag är rädd att hade jag vetat, hade jag åtgärdat saken för länge sedan, för det är inte med största nöje jag är så här labil.

28 augusti 2005

Ödsligt och Slätt

Det regnar, varför?
Jag saknar, som vanligt, tror det är min grej.

Jag behövde stöd i drömmen eftersom allt var kaos. Tog det gjorde jag, men varför i en dröm bekräfta något jag i vaket tillstånd vet, jag blir inte klok på psykets vindlingar. Jag känner en viss fallenhet för att tala som Yoda ur StarWars som jag somnade ifrån igår kväll. Det står rätt still, vill helst bara sova, fast bara där luften är lagom sval och om jag är lagom mätt. Det sitter i. Men det känns när dörren bara nästan stängs, när lyset släcks och när mörkret är stort och tomt. Inte obehagligt eller ledsamt, bara tomt. Någon saknas.

Drömde något annat också... Det var någon som ville ha tillbaka en lampsladd. Tror han var arg. Jag hade antagligen klippt sönder den. Det skulle inte förvåna mig!

21 augusti 2005

Porslinsskör

Tänka sig att toastols reliken jag plundrade till mig ute ladan passade precis på pricken på min egen toasto, hur stor chans är det på en skala från ett till tio? ... Ja kanske ganska stor chans då, om man skall tro mor min som bestämt konstaterade att gustafsbergstolar var de enda toastolar som tillverkades på sextiotalet. Så blev den skyldige till min toastols förfall mycket glad eftersom han inte behövde betala. Deodoranter är slipriga saker ja, och är man i badrumsbranchen tycker jag man borde ha den kunskapen som livserfarenhet. Nu har han det och jag vet ur man enklast lagar trasiga toastolar. Tack till Päronen.  

16 augusti 2005

LIBERAL~Halm på golvet Gräs i munnen~

Färger att linda runt sig, färger att värma sig med. Färger som lugnar, färger som tröstar. Färger med hopp... Färger med kraft att göra skillnad.

Atmosfären över uppsala exploderade ut i dessa färger, kärleken, värmen och hoppets färger. Luften bolmade av den lukt som hundratals människor som förespråkar frihet utsöndrar.

Jag var inte med där på morgonkvisten, när Madde och Tilda satt i trädgården och pratade om hur det känns, vad som känns och att det känns med bra konsärer. som rysningar, behagliga rysningar.

Det är tro för dem utan tro, något universiellt.

Övriga inslag av civil olydnad som förekom gjorde bara att allt känndes ännu bättre. Nyktrast och klarast av alla innom en radie av många meter var jag lycklig över att alla åt minstånde i vissa fall gör precis som de själva vill oavsett politiska lagar och regler.

Färgerna och doften uppör inte att göra intryck bara för att man valt att gå på stigen brevid ett tag....  

09 augusti 2005

Landet lagom

Detta var en upplevelse man kunde få förmycket av. Det kunde bli ungefär som i troja, man var inte långt ifrån att få anfall av hybris bara av att titta ut genom fönstret...
I sverige kan vi vara lugna, här är vi hemma

Idag har jag plockat kantareller, åkt motorbåt och bakat bullar, sådant som en ledig dag i landet lagom kan erbjuda. Jag är inte nära att stiga i taket av upphätsning men jag är otroligt lycklig att lyckan finns här  att ta för mig av. Helt obekymrat kan jag göra det och avslappnande är det.

Sådant som vi gjorde på Island, sådant kan man inte göra för ofta, för då får man storhetsvansinne, det tror jag. 

Fick uplleva en av landet lagoms inflytande helt oberoende lättnader här om dagen också. Livet tog ett steg in i någon ny fas och kanske är det därför det gråa vädret över dagens svampplockningsutflykt inte störde friden det minsta.

...och små små grodor fanns det....

07 augusti 2005

Jag är inte gjord av sten


Jag har skrikit färdigt, jag sprack sönder, nu kan jag bara nära min tyst dröm och fälla en och annan tår, låssas som att något särskilt rör mig.  Det är en av de drömmarna som varken ska eller kan fullföljas men som ändå frodas här inne, i de innersta, inget som drar sig för att bubla upp... Kokheta lavabublor som bränner och svider, innombords har jag inte skrikt färdigt, det dröjjer innan lava stelnar.

04 augusti 2005

Vackra landskap... som sofistikerad kvinna

En pava rödvin gör vilsna, i den kalla världen utslängda kvinnosjälar varma. Som han som är far till två döttrar varav jag är den andra brukar säga " snillen spekulerar" (även om jag är säker på att det är någon annan beserviser som sagt det från början) med övertydlig överlägsenhet i rösten så fort samtal börjar glida in på filosofi och vetenskap, sådant ägnar man sig åt. Och vist är det bara spekulationer, och inger gör anspråk på att ha rätt eller ens fel, nej det är bara ett sätt att umgås, att konversera och fylla tom luft med spännande tankar.

Filosofi är en sak och gestaltning och metaforer en annan. Vi känner behov av att gestalta ting vi inte kan ta på, inte riktigt. Metaforer och liknelser är trevliga påfund, underlättar filosofin avsevärt...
Funderade på om moln följer med i jordens rotation eller om de rör sig över världen oberoende av annat, sänkte sedan blicken som föll på staden i motljus mot den sjunkande solen. Staden sa Anna då, staden är som en prostituerad kvinna.
ja kankse...

01 augusti 2005

när tårar bara rinner, då är minet som en drog

Vägen är lång till fullföljandet av drömmar. Förmodligen är det inte meningen att man skall fullfölja dem. Jag saknar lätt personer som står mig nära, avstånd känns i min värld. Men vad skall man göra åt saken, jag om någon förstår värdet av att se nya platser, av att uppleva nya saker, det är att komma ett steg närmre drömmen.
Livet tycks på nått sätt följa ett abstrakt mönster, ömöjligt att förutse men än dock otroligt väl planlagt. Uppenbart kan man följa livets orsak och verkan och om man sedan behagar se ödet som självförvållat eller ej spelar mindre roll. Det fascinerande är det uppenbara, att något som är så komplext och storartat är så pass uppenbart, det framstår som otroligt mäktigt för mig.
Jag har det väldigt bra, inte bara förhållandevis bra utan väldigt bra i allmänhet och jag ljuger inte när jag säger att vågor av taksamhet sköljer över mig var dag. Mer än människa är jag dock inte och självklart tränger västvärdsproblemen in på mig preicis som på alla anndra i min omgivning. Vad jag finner svårast i vardagen.... eller jag skall säga, vad jag ser som orsken till det som är svårt, det är det omaka par tanken och verkligheten utgör.  När jag är riktigt lugn och känner harmoni i allt jag gör, då är tanke och verklighet överens, då går allt på ett ut, detta händer ytterst sällan.
Därför retirerar jag till minnet...Minnet är ju en form av dåtida verklighete infiltrerat av tankar... eller? Är det då konstigt att vi dagdrömmer, är det konstigt att vi saknar? är det konstigt att minnet är en drog...?