Törstig

Vi har varit utan vatten i mer än 40 timmar nu, det är stökigt, lite smutsigt och väldans obekvämt att vara här hemma. Vi hämtar vatten i stora hinkar för att kunna tvätta händerna, diska och koka kaffe och duschar hos grannen.

Det har sina baksidor, det här med att alla bygger hus i hobbystil, bara för att det går rent klimatmässigt. Rören dras kors och tvärs. När det kopplats ihop och man ser att det kommer vatten in till duschen häller man cement over rören och låter stelna. Spacklar och målar. En vacker dag kommer vattenräkningen. Den påstår att man har en hel 25 meters pol hemma som man byter vatten i minst två ggr i veckan. Det blir till att hacka upp rören ur cementen och leta reda på läckan, under tiden bli alla grannar utan vatten. Det tycker ingen är särskilt kul, det blir dålig stämning, någon bestämmer sig för att flytta, andra väljer att vägra betala den gemensamma vattenräkningen.

De kollektiva lösningarna, överenskommelser som träffas, sådant som innebär att man hjälps åt och arbetar tillsammans för ett drägligt liv kan lätt vändas till raka motsatsen. Kanske särskilt när man aldrig fått känna på att leva ett individualiserat liv, där allt hänger på egna ansträngningar utan ett liv där man alltid tvingats dela allt vare sig man velat eller ej, ett kollektiv av nöden och inte de medvetna valen… man skall akta sig för att romantisera utan att känna till kontexten.

Tillvaron använder mycket smink här i Brasilien, kanske inte rent visuellt, men socialt sett spacklar man ofta lager på lager. Troligen också det av nöden och inte riktigt medvetet.  

Långhelg

Det har varit långhelg i Salvador. Det innebär mer aktivitet än vanligt, både i kyrkorna och i barerna. Jag har mått ganska hängigt, drass med en mage som inte vill få ordning på tarmfloran och därtill en smygande förkylning som ligger som sandpapper i halsen.

Helgdagshäng - eftermiddagsskugga under trädet

Vi har haft vår första riktiga fest i vårt hus! Evertons farbror, Grande fyllde 43 och vi firade med grillning på övervåningen - dvs. den del av vårt hus som fortfarande är under konstruktion. Det var full rulle, massor av folk och mycket kött att grilla. Golvet höll, vilket är ett gott tecken!

Idag är det tisdag och i morgon, onsdag, så är det vanlig arbetsdag igen. Här i Brasilien firas alltid söndagarna lite extra. Musiken tystnar dessvärre inte bara för att klockan slagit 22.00. Kyrkobesökare, barstamissar, barn, hundar och fyllegubbar hänger på gatan utanför vårt hus och pratar, oftast om fotboll, tills vår granne Joaozinho - han med den stora sterion - går och lägger sig vid midnatt.

Jag vänjer mig vid att somna till darret av basen och sorlet från gatan...

Det slutar inte regna!

Idag började det regna långt innan jag vaknade. Det kommer i skurar och gör så att grusvägen nedanför vårt hus blir till en lerflod. Det är mycket mycket svårt att motivera sig själv till att gå ut i det här vädret. När jag tänker efter ar det verkligen ovanligt att det regnar på det här viset i Sverige, jag har nog aldrig känt att det är näst in till omöjligt att gå till jobbet en morgon på grund av regn... men idag, i Salvador, BA  - jag säger er, det är bara galningar som går ut idag!

En påbörjad vardag i Brasilien

Ännu är det bara lite drygt tre veckor som jag varit här, men konstigt nog känns det redan som att jag varit borta mycket länge,  kanske två månader eller tre. Och ja, jag har haft fullt upp så det har inte blivit så mycket tid över för att skriva. Det hela har definitivt att göra med att tiden tycks gå dubbelt så fort här jämfört med hemma... jag hinner knappt vakna innan jag måste gå och lägga mig för att orka med nästa dag. Det är ovant. Det här stället har jag ju altid tidigare förknippat med äventyr, sol, bad fest, ta dagen som den kommer och annat som är så långt ifrån ett ekorrhjul man kan komma. Nu har jag vänt upp och ned på den tillvaron och kastat mig in i något som innebär tidiga morgnar, rusningstrafik, skrivbordsjobb, möten och andra föga avslappnande aktiviteter.

På helgerna försöker jag ta vara på min lediga tid, det värst är att tiden inte slutar rusa fram bara för att det är lördag. Här om helgen var vi i alla fall på en utflykt till Terra Mirim. Ca 40 min från Salvador med buss, ett större område ute i ingenstans där man har skapat en fristad för natur, djur människor, spiritualism och meditation - allt i symbios. Det bedrivs ett skolprojekt med fokus på miljö och hållbar utveckling och man håller regelbundet i öppna seminarier och workshops på aktuella teman. Det mesta arbete utförs frivilligt och marken är ägd kooperativt. Inom området har man skapat en egen naturreserv samt avsatt ett område för boende. Det var en helg av mycket samverkan, solidaritet, glädje, musik och kärlek. Jag har ett par super härliga filmer från eftermiddagens Samba de Roda som uppstod spontant då alla tog sig friheten att plocka på sig instrument från scenen eller inta den stora salens golv för att slå klackarna i taket. Eftermiddagssolens strålar som sipprar in mellan bambustockarna i väggarna och siluetterna av de som dansar i takt till de dundrande trummorna gör att man riktigt kan se magin i den där stunden! Mycket glad energi frigjordes den dagen! Lyckas tyvärr inte ladda upp filmen här så det får bli en annan gång. 

Nu är klockan redan alldeles för mycket och jag måste sova för i morgon skall jag "jobba" på förmiddagen trots att det är lördag. Jag skall till en av Salvadors mest centrala favelor, Calabar och vara med på ett utverderingsmöte som skall hållas med boende i området om ett statligt projekt som initierats där för att minska kriminalitet och fattigdom. Framöver kommer jag också vara med att hålla i de första seminarierna på temat miljöutbildning i området tillsammans med mina kollegor. 

God natt Sverige

Ut och åka

Jag ska flyga igen – långt bort. Flygplatsen för med sig en särskild känsla, precis som sjukhus, fast annorlunda. En konstig känsla i magen, nervositet.

Man inser med åren att det här med att flyga inte är så kul. Oavsett om man som jag, lyckas rationalisera bort obehags känsla av att befinna sig flera tusen meter upp i luften, så kvarstår det faktum att man färdas instängd i ett stålrör, helt utelämnad till kabinpersonal för mat, vatten och förnödenheter, dessutom ofta nedklämd på en omänskligt liten yta utan möjlighet att sträcka på ben och armar. Har man otur, som jag ofta har, får man lov att befinna sig i denna miljö under ett obekvämt antal timmar för att ta sig dit man ska.

Men, allt beror förstås på vilken inställning man har. En vän gladdes tillexempel nyligen åt - och såg fram emot, att få äta den sött inpackade maten med de medföljande urgulliga besticken – detta i vuxen ålder. Och det är ju helt rätt kan jag tänka – man ska aldrig sluta vara nyfiken, aldrig sluta se världen med ett barns ögon!

Hur som helst, det ställs (helt rimligt) ganska höga krav på resmålet efter en sådan flygning. Det måste vara värt besväret, pengarna, tiden, medföljande krämpor i leder och själva risken av att trilla ner. Nuförtiden bör man också räkna in huruvida det är värt att ha på sitt samvete alla växthusgaser man släpper ut som flygplansresenär. Det blir en del. Systern gjorde utsläppsbarometern på konsumtionsverkets hemsida vilket resulterade i en mycket visuell insikt om vidden av en frekvent flygplansresenärs skuld i stundande klimatkatastrofer, och i förlängningen, världens undergång.

I min värld är inte detta heller något som man kan sitta och gräma sig åt i tysthet eller bikta bort i stunder av ödmjukhet innan man somnar, som med så mycket annat vi inte riktigt vill stå för här i livet. I min värld får man riktigt stå till svars för sitt val att flyga, man råkar i diskussioner om individens ansvar v.s. statens och vissa går till och med så långt att de ser ens val att flyga som en direkt elak handling, mot dem och alla andra. Jag spottar på dem, det blir en fråga om rättvisa, varför skaffar jag mig en flygbiljett till synes utan att blinka när de kväver sina drömmar om att se andra platser till förmån för jordens välmående?

Svåra balansgångar – hur mycket ansvar kan man bära på sina axlar i en värld med 9 miljarder människor, miljontals möjligheter och abstrakta hot?

På Arlanda går små funktionärer omkring med handdatorer och ställer frågor om resvanor – Var ska du flyga och hur länge ska du vara borta? Hur många resor har det blivit det senaste året? Hur kom du till Arlanda idag? Blev du skjutsad i en miljöklassad bil?

Nej, inte ens det gjorde jag… Jag biktar mig i tysthet och hoppas att alla klimatforskare har fel...

Kanske bara en reflex av något långt borta, men man vet aldrig

Jag är dåligt påläst. Jag förstår inte varför Palestina inte kan erkännas som en självständig stat? Klassas konflikten mellan Israel och Palestina egentligen som ett inbördeskrig? Varför pratar man då om en ockupation?  Jag förstår inte heller vad grejen är med förhandlingarna i FN? Varför inte gå till omröstning och låta fegisen i vita huset lägga in sitt veto? Vad gör det för skillnad för någon annan än honom? Han kommer ju göra det, det råder ju inget tvivel om den saken vad det verkar. Och vad är grejen med detta veto? Varför finns det en makt över makten om den ändå inte anses kunna användas?  Så till den grad att hela världen hjälper USA att förhandla fram en annan lösning, en som kan innebära att palestinierna fortsätter leva i sitt pseudoland utan att passa in i några skyddsnät. Vad har de gjort? Kan någon upplysa mig?

Avazza mobiliserar protester, det skall demonstreras och manifesteras. Det är underbart att se! Människor gör saker för att det ändå finns ett litet hopp. Problematiken finns åtminstone med i makten salar. Tänk vad mycket orättvisor som finns där ute, hela tiden varje dag. Må de vara små eller stora men de finns där, och 99 % får inte ens en rad i en tidning i hela världen. Det var som något högdjur från Eritirea sa i en tv-sänd intervju, apropå medieuppbådet och allt ståhej kring Davit Isaak (som förövrigt suttit fängslad 10 år idag) att; ”alla protester är löjeväckande, man har blåst upp frågan och det är skamligt att man lägger så mycket energi på Davit när det händer så mycket annat i världen som man aldrig pratar om”.

 Ja, han kan säkert sin retorik – skuldbeläggelse kallas det – det brukar man förövrigt bli mästare på efter ett långt och dysfunktionellt kärleksförhållande. Men jag kom och tänka på det. Att de gör rätt som engagerar sig där det känns som det finns en gnista, åtminstone den minsta gnutta av ljus. Kanske är det bara en reflex men man kan aldrig veta säkert. Är det någonstans man med så mycket samvete som möjligt kan ge utryck för sin frustration i världen är det ju där. Så, go go go Avazza, ship to gaza och alla andra som kämpar för att uppnå någon form av rättvisa där det i alla fall finns lite hopp. Jag är övertygad om att hopp smittar av sig och att fler gnistor tänds tack vare er. 

Blogg Nr 2.

Eftersom jag har fått det där stipendiet och snart åker till Brasilien för att göra praktik och skriva ex-jobb så vill man (från institutionens sida) att jag skall blogga om mina erfarenheter under arbetet. Jag har därför startat ännu en blogg (någon har lärt mig att Internet är stort, så om ni vill klagar på att jag fyller upp det med mina bloggar så gömmer jag mig bara bakom det argumentet... och det faktum att en blogg åtminstone bara är gjord av ettor och nollor vilket på alla sätt måste vara bättre än saker gjorda av riktig materia). Den nya bloggen skrivs helt på engelska och går att hitta under adressen: www.tobrazilwithoutfear.blogspot.com
Jag fortsätter naturligtvis att skriva här också. Jag behöver en plats där jag kan vara lite friare... använda mitt eget språk och skriva om sådant som kanske inte passar att skriva i en blogg som länkas till från institutionens webbplats.

Ja, hur som, ta gärna en titt och se vad jag skriver om... och var inte blyga - kommentera!