Ut och åka

Jag ska flyga igen – långt bort. Flygplatsen för med sig en särskild känsla, precis som sjukhus, fast annorlunda. En konstig känsla i magen, nervositet.

Man inser med åren att det här med att flyga inte är så kul. Oavsett om man som jag, lyckas rationalisera bort obehags känsla av att befinna sig flera tusen meter upp i luften, så kvarstår det faktum att man färdas instängd i ett stålrör, helt utelämnad till kabinpersonal för mat, vatten och förnödenheter, dessutom ofta nedklämd på en omänskligt liten yta utan möjlighet att sträcka på ben och armar. Har man otur, som jag ofta har, får man lov att befinna sig i denna miljö under ett obekvämt antal timmar för att ta sig dit man ska.

Men, allt beror förstås på vilken inställning man har. En vän gladdes tillexempel nyligen åt - och såg fram emot, att få äta den sött inpackade maten med de medföljande urgulliga besticken – detta i vuxen ålder. Och det är ju helt rätt kan jag tänka – man ska aldrig sluta vara nyfiken, aldrig sluta se världen med ett barns ögon!

Hur som helst, det ställs (helt rimligt) ganska höga krav på resmålet efter en sådan flygning. Det måste vara värt besväret, pengarna, tiden, medföljande krämpor i leder och själva risken av att trilla ner. Nuförtiden bör man också räkna in huruvida det är värt att ha på sitt samvete alla växthusgaser man släpper ut som flygplansresenär. Det blir en del. Systern gjorde utsläppsbarometern på konsumtionsverkets hemsida vilket resulterade i en mycket visuell insikt om vidden av en frekvent flygplansresenärs skuld i stundande klimatkatastrofer, och i förlängningen, världens undergång.

I min värld är inte detta heller något som man kan sitta och gräma sig åt i tysthet eller bikta bort i stunder av ödmjukhet innan man somnar, som med så mycket annat vi inte riktigt vill stå för här i livet. I min värld får man riktigt stå till svars för sitt val att flyga, man råkar i diskussioner om individens ansvar v.s. statens och vissa går till och med så långt att de ser ens val att flyga som en direkt elak handling, mot dem och alla andra. Jag spottar på dem, det blir en fråga om rättvisa, varför skaffar jag mig en flygbiljett till synes utan att blinka när de kväver sina drömmar om att se andra platser till förmån för jordens välmående?

Svåra balansgångar – hur mycket ansvar kan man bära på sina axlar i en värld med 9 miljarder människor, miljontals möjligheter och abstrakta hot?

På Arlanda går små funktionärer omkring med handdatorer och ställer frågor om resvanor – Var ska du flyga och hur länge ska du vara borta? Hur många resor har det blivit det senaste året? Hur kom du till Arlanda idag? Blev du skjutsad i en miljöklassad bil?

Nej, inte ens det gjorde jag… Jag biktar mig i tysthet och hoppas att alla klimatforskare har fel...

Kanske bara en reflex av något långt borta, men man vet aldrig

Jag är dåligt påläst. Jag förstår inte varför Palestina inte kan erkännas som en självständig stat? Klassas konflikten mellan Israel och Palestina egentligen som ett inbördeskrig? Varför pratar man då om en ockupation?  Jag förstår inte heller vad grejen är med förhandlingarna i FN? Varför inte gå till omröstning och låta fegisen i vita huset lägga in sitt veto? Vad gör det för skillnad för någon annan än honom? Han kommer ju göra det, det råder ju inget tvivel om den saken vad det verkar. Och vad är grejen med detta veto? Varför finns det en makt över makten om den ändå inte anses kunna användas?  Så till den grad att hela världen hjälper USA att förhandla fram en annan lösning, en som kan innebära att palestinierna fortsätter leva i sitt pseudoland utan att passa in i några skyddsnät. Vad har de gjort? Kan någon upplysa mig?

Avazza mobiliserar protester, det skall demonstreras och manifesteras. Det är underbart att se! Människor gör saker för att det ändå finns ett litet hopp. Problematiken finns åtminstone med i makten salar. Tänk vad mycket orättvisor som finns där ute, hela tiden varje dag. Må de vara små eller stora men de finns där, och 99 % får inte ens en rad i en tidning i hela världen. Det var som något högdjur från Eritirea sa i en tv-sänd intervju, apropå medieuppbådet och allt ståhej kring Davit Isaak (som förövrigt suttit fängslad 10 år idag) att; ”alla protester är löjeväckande, man har blåst upp frågan och det är skamligt att man lägger så mycket energi på Davit när det händer så mycket annat i världen som man aldrig pratar om”.

 Ja, han kan säkert sin retorik – skuldbeläggelse kallas det – det brukar man förövrigt bli mästare på efter ett långt och dysfunktionellt kärleksförhållande. Men jag kom och tänka på det. Att de gör rätt som engagerar sig där det känns som det finns en gnista, åtminstone den minsta gnutta av ljus. Kanske är det bara en reflex men man kan aldrig veta säkert. Är det någonstans man med så mycket samvete som möjligt kan ge utryck för sin frustration i världen är det ju där. Så, go go go Avazza, ship to gaza och alla andra som kämpar för att uppnå någon form av rättvisa där det i alla fall finns lite hopp. Jag är övertygad om att hopp smittar av sig och att fler gnistor tänds tack vare er. 

Blogg Nr 2.

Eftersom jag har fått det där stipendiet och snart åker till Brasilien för att göra praktik och skriva ex-jobb så vill man (från institutionens sida) att jag skall blogga om mina erfarenheter under arbetet. Jag har därför startat ännu en blogg (någon har lärt mig att Internet är stort, så om ni vill klagar på att jag fyller upp det med mina bloggar så gömmer jag mig bara bakom det argumentet... och det faktum att en blogg åtminstone bara är gjord av ettor och nollor vilket på alla sätt måste vara bättre än saker gjorda av riktig materia). Den nya bloggen skrivs helt på engelska och går att hitta under adressen: www.tobrazilwithoutfear.blogspot.com
Jag fortsätter naturligtvis att skriva här också. Jag behöver en plats där jag kan vara lite friare... använda mitt eget språk och skriva om sådant som kanske inte passar att skriva i en blogg som länkas till från institutionens webbplats.

Ja, hur som, ta gärna en titt och se vad jag skriver om... och var inte blyga - kommentera!

Pix från Brasilien i Agusti

Grattis på 1års-dagen

Idag fyller den här lilla tossan år.

Grattis Stella!

En glad dag

Idag har jag varit på Grönalund och det var super kul! Tror inte det varit så kul att gå på nöjesfält någonsin. Den rätta känslan infann sig liksom. Jag har åkt alla de läskiga åkturerna och blundat mig genom dem alla. Vi har varit i lustiga huset och vi har ätit glass, spelat på lyckohjul, kört radiostyrda bilar och åkt båt till och från. Alla attraktioner var tillgängliga för mig eftersom jag är mellan 140 och 195 cm lång och hade åk-band.En stor eloge skall riktas till Raul och Natalie som lyckades övertala mig att åka fritt fall igen, trots att jag efter senaste näradödenupplevelsen jag haft i den skräckmaskinen lovat mig själv att aldrig mer komma i närheten. Det var lika fruktansvärt denna gång. Även Insane genomleds ännu en gång, dock med ögonen så hårt ihopknipna att jag hade ont i ansiktsmusklerna när det var slut. Detta innebär att jag, efter denna svarta helg som präglats av nedstämdhet och sorg efter nyheterna om det fruktansvärda som hänt i Norge, idag har varit genuint glad vilket jag tackar för!

Mediebrusets stora gap

Det finns så otroligt mycket att uppröras över och bli ledsen för, både i närheten och långt borta, både privat och på ett mer världsligt plan. Det finns så många människor man kan lyssna på, både sådana som säger bra saker och sådana som säger dåliga. Det finns alltid något man missar. Det finns sätt att sålla bland all information förståss. Man kan bestämma sig för att lyssna bara på dem som alla andra lyssnar på. Hålla sig uppdaterad bara kring det som händer i toppskiktet. Bara det är ju så mycket att man inte hinner med, och så mycket man missar sen! Man bör ju självklart också enbart hålla sig till sådant man intresserar sig för, men med den inställning inser man oftast hur sammanflätat allt är. Du kan inte vara intresserad av klimatfrågor utan att hysa intresse för politik, ekonomi och konfliktlösning. Och detta gälle i princip alla frågor. Du kan inte ha en politisk åskådning utan att ha koll på andra. Detta leder till mycket frustration i mitt fall. Jag vill och behöver veta alldeles för mycket men jag kan inte ta in allt. Jag börjar gråta och ser inte texten i tidningen för all vätska som samlas i ögonen. Jag kan inte skriva för alla tankar som snurrar runt utan att få fäste. Jag behöver ge mig själv uppgifter. Som svensklärarna gjorde i skolan: - Läs den här boken och skriv en recension. Skriv om en parallell verklighet där allt är tvärt om. Beskriv platsen där du bor om 10 år.

Ja visst! Inga problem, jag riktigt känner hur fantasin och idéerna förökar sig innanför pannloben. Men kvickt! Det gäller att se upp för mediebruset som tar varje tillfälle iakt att nafsar mig i hälarna, stressa mig, få mig att känna mig otillräcklig och obeslutsam, få mig att flytta till en avlägsen plats på jorden, långt ifrån all ondska, orättvisa, egoism och idioti och okunskap och försöka glömma att mitt ibland allt sådant också fanns mycket kärlek, hopp, kamp och vilja till förändring.