Vad innebär 25 000 kr?

Har blivit beviljad stipendiepengar för att åka till Brasilien och skriva om vilka effekter samarbete har för kvaliteten på utbildning för hållbar utveckling. Det har varit en otroligt stressad månad och som tack för att jag inte krackelerat under pressen kommer jag förmodligen tappa allt mitt hår i början på juli som ett symptom.

Tänk vad man utsätter sig för, vad man håller på! Egentligen är det såklart inte konstigt att jag jobbar hårt för något som jag verkligen vill, men det är så himla lätta att tappa bort sig i allt annat runt ikring. Dessutom får man i dagens samhälle inte göra vad man vill bara för att man gör det för att man vill, utan man gör det också för att få en examen, en titel med fint namn, ett papper med en vattenstämpel på, och i slutändan, är det bara den som syns, inte något av det andra. Inte hur mycket jag varit orolig, nervös, känt mig otillräcklig eller undrat över varför jag inte fick någon feedback på mitt senaste arbete, gnagt på mina naglar för att min institution inte behagar tillgodose mina rättigheter som student men inte haft någon vän i striden eftersom alla andra är rädda för att de där bokstäverna som senare skall stå på pappret med vattentryck inte skall vara de som man helst ska ha...

Men gud, jag är glad - bitter ibland men glad idag, för det spelar ingen roll hur nedtryckt i skorna jag blir - för mina 25 000 de kan ingen ta ifrån mig - och ingen kan heller ta åt sig äran. 

Det var inte bättre förr i alla fall!

Jag undrar hur länge man skall behöva gå om kring och känna sig helt utmattat psykiskt av allt man vill och försöker få gjort i livet? Jag räcker inte till mig själv! Det är inte konstigt att folk drömmer om att bli ekonomiskt oberoende... då skulle åtminstone ett problem vara ur vägen! 

Man kan inte ens hävda att det var bättre förr... för det var det inte, utan förmodligen mycket värre. Troligtvis, fast att det är svårt att tror det, har det nog på de allra flesta platser på jorden, även de där det fortfarande är rent fruktansvärt, blivit bättre... ska man skratta eller gråta åt det? 

Latinamerikas öppna ådror är en bok som verkligen ger ord åt detta... rakt igenom är det en skildring av never ending orättvisor, missär och tröstlöshet. Inget blir bättre, det onda ändrar bara skepnad och uttrycksform... och kanske byter det fokus från den ena människan till den andra ibland också... man glömmer bort att boken är skriven på 70 talet, och när jag kommer på det så går en lättnad igenom mig för jag tänker, jaha juste ja idag är det ju inte lika illa... eller? 

Ja inte var det bättre förr i alla fall!

Ekorrhjulet

Mitt ekorrhjul består av en massa olika pinnar och stickor, plastringar från någon övergiven gammal leksak och på vissa ställen är det hål, hål som gör att man ramlar igenom med ena foten och måste kämpa sig upp igen och får blåsor i händerna.  I mitt fall är det inte hastigheten på hjulet som är problemet, utan själva hjulet i sig… varför är jag fast i just detta hjul… eller snarare varför är jag fast i hjulet? varför kan jag inte bara hoppa ur och gå där ifrån?

Jag vet ju svaret förstås. Har en massa förnuftiga och logiska svar på den frågan… även känslomässiga… alla sådana som inte går att förneka. Ekorrhjulet är en flitigt använd metafor och alla kan nog identifiera sig i en egen, högst subjektiva bild av hjulet som får en att springa runt, runt, runt som ett armt försöksdjur.

Hur var det nu, jag häll på att söka praktik ja… jag sätter ju inte upp små mål för mig själv…

-       Hitta praktikplats för 13 veckor i Brasilien, gärna på någon världsledande organisations som arbetar med superspännande och viktiga frågor, där konkurrensen är stenhård och platserna få. Japp, det är som gjort för att känna sig liten och svag.

En video att dela med mig av

Nu när jag har lämnat in min MFS-ansökan och min kursuppsats så kan jag leka vidare med andra saker bäst jag vill. Den här videon hittade jag för ett tag sen. Den fick mig att gå och köpa ett skiss-block och en svart tuschpenna... tyvärr är jag inte lika bildbegåvad som den här handen så jag har väll i princip givit upp mitt kreativa mindmapping projekt... Det tog liksom bara mer tid än det gjorde nytta. Såg föresten i morse på vetenskapennsvärld på SVTplay. Det handlade om genier och varifrån kreativitet kommer... ett inslag handlade om en äldre man som fått en hjärnblödning och skadat någon nerv i hjärnan, tydligen den som gör att vi kan kontrollera våra känslouttryck. Efter att han återhämtat sig kända han ett enormt behov av att måla, så många känslor och tankar och intryck välde in över honom på samma gång. I inslaget filmade de från hans hus. Väggar golv och tak var målade, enligt mannen fem gånger om, och i hela huset därtill... ett citat var ungefär "om jag hade kunnat så hade jag även målat utsidan på huset, fasaderna runt omkring, vägar och trotoarer" där kan man snacka om kreativitet! Som filmen nedan också till viss del vill visa, kom man i programmet tillslut fram till att vi människor anpassar oss och utvecklas olika beroende på vår miljö. Som barn är våra hjärnor högst formbara och med rätt stimuli kan alla utveckla kreativa och skapande egenskaper.

Tycker att världens länder borde sluta vara såna medlöpare och fördöma regimen i Bahrains beskjutningar av SOVANDE demonstranter…

Att USA i verkligheten är den mycket ”lilla” nation de så många gånger visat sig vara är ju inte helt oväntat. När diktaturregimen i Bahrain under natten skickade ut militären för att skjuta ihjäl och skada människor som låg och sov efter en lång dags fredliga demonstrationer (tre personer dödade och kring hundra skadade) är reaktionerna från USA och Hilary Clinton högst intetsägande! Som vanligt vill man inte hamna på kant med oljenationerna som man med darrande hand håller i löst koppel för att tillgodose giriga intressen. En av landets flott baser ligger strategiskt utanför Bahrains kust… obekvämt nu kan jag tänka. Jag undrar hur många gånger om dagen som USA:s ledare måste ta sig för pannan och tänka att man för länge, länge sedan tagit sig riktigt mycket för mycket vatten över huvudet…

Frågan är nu om man ens kan förvänta sig att övriga länder (Sverige?!) uttalar sig i passande, starka och fördömande ordalag kring händelserna i Bahrain. Medlöperiet är en pandemi som sprids och förvärras känns det som...

Det fins en plats på jorden som heter Gilgit-Baltistan...

En kvinna från Australien som ibland jobbar som professor vid ett universitet i Pakistan var och föreläste för oss i går. Hon lyckades vara både provocerande, intressant och skrattretande på samma gång.

Hon förkortade allt hon sa med ”bla bla bla” och avslutade alla meningar med ”alright? Ok.” som för att bekräfta sig själv och allt hon sa. Vid ett tillfälle då hon skulle förklara USA:s intresse i Pakistan sa hon ”… and after the nine-eleven-whatever.” vilket genererade små fniss i publiken. I övrigt var hon bra på att förolämpa kineserna i rummet genom att benämna Kina som plundrarnation och på att tillrättavisa en närvarande pakistanier när han ifrågasatte något hon sa.

Jag vet nu att det finns en stat i norra regionen av Pakistan som heter Gilgit-Baltistan och att det inom denna region finns flera små regioner som har delat upp sig efter olika islamistiska trosuppfattningar. De är mycket mer ortodoxa i denna region av landet än i andra och de flesta lever i fattigdom och relativ missär. Skolor och sjukhus är av väldigt låg kvalitet och kvinnorna behandlas i stor utsträckning  som andra klassens medborgare, förnekas rösträtt och föder ofta  15 barn under sin livstid… Tydligen kan man som turist också resa till denna region för att klättra i de storslagna bergen runt omkring...

Allt detta och mycket mer har fastnat,och inga anteckningar, ingenting! Tänk vad konstigt! Varför är det inte så med all information som man får ta del av är frågan? 


Ja, detta var vad jag lärt mig idag helt enkelt... 

Aj det är svårt att sluta när man väl börjat!

Jag har alltid varit skeptiskt mot det som skrivs på ämnet "Facebook en fara för folkhälsan" eller hur det nu är man brukar utrycka sig. Ja ja, det finns säker några som flyr till den virituella världen för att livet är enklare bakom ettor och nollor.... men nej, jag tror inte på masspsykosen som vissa tycks befara är nära stundande eller kanske redan här.

Dock,mina vänner kan jag efter i kväll faktiskt erkänna att jag skulle kunna likna facebookberoende vid spelberoende... för det handlar inte om social interaktion så mycket som att vinna en känsla av att man sagt något roligt eller något uppskattat, formulerat en mening eller givit ett gott råd som alla sen kan ha en åsikt om.

Det är oändligt, du kan spendera timmar på att komentera dina vänners inlägg och deras svar. Det är som ett chatrum, fast öppet för alla. Alla får vara med och spela, alla får vara domare....

Chatten dog ut eftersom konversationer som ingen annan kunde följa bara passade dem som letade efter cybersex. Facebook är en succe, tror jag, eftersom livet, i och utanför internet går ut på RIS och ROS!

Och skratt förståss... glöm inte skratten!