bångstyrig men inte självdestruktiv

Åter från paradislandet ville fingrarna inte lyda... inte på ett bra tag och jag blev ledsen. Ledsen för att huvudet var tvunget att bära hela bördan själv, samarbetet i botten, det är inte likt mig.... En och en halv månad går och så plötsligt en kväll vet hjärnan hur den skall övertala fingrarna att åter avlasta och hjälp till.

Ledig dag i Uppsala fick till det med en massa avklarade saker. Stökig överbelamrad lägenhet blev bebolig och framtiden ett litet uns mer synlig efter ett möte med Stig.  Picknickade sedan i parken med go salad och pratade om kärlek på portugisiska, sådant man inte gör varje dag tyvärr.

När det roliga var slut togs det i tu med andra mindre rofyllda uppdrag. Undvek smidigt pinsamheter trotts att hjärtat bankade hårt av oro. Hade trevligt men har säkerligen inte skött saker snyggt egentligen, frågan är om jag ska bry mig om andras outtalade känslor och ta på mig skulden för dem? Ologiskt säger en del, självklart säger en annan.

Till råga på allt han det soffslöas halvsovandes framför lägenhetslivets många tv-kanaler, dessvärre stångade huvudvärken kraftigt tiningarna vid uppvaknandet. Inser bittert att kaffet tagit överhanden och nu styr mitt välbefinnande.

Tänk så bra det känns när sysselsättningarna avbyter varandra, uppdragen växlar i spänning men
ändå alltid håller tankarna i styr. När kärleken från långt borta är på väg tycks kroppen vilja öppna alla välkomnande portar på vid gavel och samtidigt bygga upp alla skyddande murar så högt det går. Mot vad kan man fråga sig?

Jag längtar tillbaka och även om delar av det finns här kommer jag inte vara där

.fakta.

Att klippa alla band är som aktiv dödshjälp

Jag som trodde att allt var över, att smärtgränsen var nådd och överkommen. Men icke, mera skit skall alltid bubbla upp ur sprickorna i den stelnande lavan. Jävla helvete!

Att det skall vara ett sånt helvette att göra sig av med ett helvette! Att helvettet skall betyda så helvetiskt mycket! Var finns logiken? Men allt pekar på att det är det enda rätta, framför allt finns smärtan och besvikelsen där, allt för närvarande för att kunna tona ner det helvetiska någonsin....

vilken smärta är värst, den som uppstår då någon sårar en, eller den som uppstår då någon man bryr sig om är sårad? Jag tror, nej jag vet att den smärtan som är värst är den som grundar sig ur båda dessa orsaker, blandar sig och blir till en jytjig och obestämbar röra, en som luktar illa och göra att man blir illamående, kall och skakar.

Jag hatar inte, älskar mer, men jag är arg, och jag tror inte den ilskan kommer svalna helt så länge jag lever.

Tänk om tryggheten tog sitt pick och pack och flyttade till en annan planet...

Lyssnade på p3 i kväll när jag åkte till jobbet. Vet inte vad programmet heter, det som går på söndagskvällar kring nio, det var i alla fall bra. Det pratades om tid. Hemma-hos- intervju med en knasig engelsman som med alla medel försökte leva som på 1870-talet och tyckte alla människor skulle följa hans exempel. De pratade även med en knasig forskare som sysslade med att ta fram olika möjligheter för människan att leva längre. Han trodde att vi inom några år skulle kunna leva i tusen år, jag tyckte det lät läskigt men han var så positiv så. Det skulle göra att vi uppskattade livet mer trodde han och ägnade inte en tanke åt att det förmodligen snarare skulle bli kaos och lera  eftersom världen skulle bli helt enormt överbefolkad. Och tor ni inte att vi skulle bli rätt utråkade? Det trodde inte han, han trodde i stället att det skulle bli fred på jorden. Knäppskalle.....

Hur som hoppas jag att jag dör innan de lyckas få mig att leva längre än väntat. Jag håller med prästen som också fick utala sig, vetskapen om att vi är dödliga sporrar oss, stressar oss, visst men kan vi bara kontrollera den är det enbart possitiv stress, den får utvecklingen att gå frammåt. I och för sig... om utvecklingen betyder att vi gör oss själva odödliga kanske den inte är så mycket att sträva efter....

Var i kyrkan tidigare i kväll, satt i de hårda, totalt missdesignade kyrkbänkarna och insöp luciatradditionen, för första gången just från den vinkeln. Jag vet inte, det känns nog lite konstigt, som det är första gången jag inte deltar i ett luciatåg på alla år, bara tittar... det var vackert och jag lyckades insupa känslan trots att det satt, eller stod, eller hoppade en ytterst rastlös och kissnödig sexåring bredvid mig under hela föreställningen. Tror inte jag skulle tagit med mina barn om jag inte vsste att dom gillade det....

Kom att tänka på att det är tryggheten, en sådan självklar grej, som gör att min förstående resa känns så nära, stor och läskig. Detta kunnde jag ju kommit på för länge sedan men faktum är att det inte är tryggheten i sig som jag har problem med att undvara. Nej, eftersom äventyret är det jag vill ha måste det vara något annat som gnager och jag tror jag vet vad. Plötsligt känns det som att jag inte kan vara säker på att tryggheten finns kvar här när jag kommer tillbaka. Jag är helt införstådd med säkerhet kommer vara ett begrepp fjärran från mig i min brasilianska tillvaro, men tanken på att den inte omedelbart skulle infinna sig då jag återvänder hem är svindlande. Tänk om luciatåg som det jag sett i kväll inte längre ordnas när jag kommer tillbaka, tänk om min säng hos mor och far inte står där, tänk om katten inte längre kurrar och kryper upp i knät, tänk om någon som finns här idag inte finns här när jag kommer tillbaka.... Kan tyckas vara en obefogad rädsla då jag bara skall vara borta sex månader, men med tanke på allt som händer i världen idag, med tanke på alla hot som faktiskt finns, på de konkreta, abstrakta och ständiga risker som vilar över mänskligheten, alla vanliga dödliga och det som skapats av dem... med tanke på det känns rädslan så oerhört påtaglig och relevant....

Jag skall boka de där biljetterna snart... 

:

Lammet som tuggade fradga och flög till himmlen
Harold Pinter, cancern och gammla människors tunga men nödvändiga uppgift
Brasilien och farhågornas vara eller icka vara
Livet och livets liknelser med Sterns egendomliga skrivsätt
Viljan och villjans koppling till drömmar och förnuft

spänningen är oliiiidlig...

Jag är fårvakt den här veckan, husvakt och hönsvakt men katten anser sig inte behöva vaktas. Som lön för denna möda som även innefattar tömning av brevlådan, oändligt mörker, kyla och mystiska ljud står jag under dessa dagar som ensam användare av min fars bil eftersom han behagat ta sin äkta hälft och fly till varmare breddgrader utan mig. Bilen liknar ett rymdskepp med överljudsmekanism.... på gott och ont.

Nedan följer en beskrivning av min förra seminariegruppsledare som tycktes hämtad ur en dålig femtiotalsfilm och anledningen här till är den enkla att jag uppenbarligen behöver ventilera det agg jag så tydligt hyser till denna man. Yvigt gråsprängt hår, trötta ögon i ett fårat och relativt uttryckslöst ansikte, ansträngd hållning och en gångstil som påminner om sengångarens, iklädd en några nummer för stor tweedkavaj i vilken förvaras ett vältummat mjukpaket löstobak som inför varje bensträckare ofrånkomligen plockas fram. Med håret framför de plirande ögonen rullar han cigaretter bakom katedern samtidigt som han kommenderar ordet till de studenter som trots hans lite illviligt hånande leende vågar räcka upp handen. När han låter sin nästintill överdrivet sansade, välartikulerade, mörka radioröst ljuda är det antingen för att fälla någon överlägsen kommentar eller också för att låta berätta något torrt skämt som får honom att skratta väsande och svänga lite med läsglasögonen han håller i handen. Tack och lov är kursen slut, men som jag ignorerande hans översittarbeteende och åkte utomlands ett par tillfällen får jag befallande blickar av dessa trötta ögon var gång de möter mig i korridorerna och hans hälsningar är enbart av det artiga slaget och yttras helt utan efterdryck enbart om jag sagt hej först... Jag är väl medveten om att jag skall lämna in mina restuppgifter!

Förutom detta är det min andra, på så många sätt helt underbara, men mycket, mycket självgoda och tyvärr rätt lata vän som tar upp tid och tanke, dessutom pratar han så mycket och gärna att bara det gör att världen blir äldre fort. Fjärilar bor i magen av flera anledningar men alldra främst eftersom mina idéer leder mig in på okända spår och utmaningar jag inte har en aning om om jag kommer klara av. Han som pratar så mycket försäkrar dock att det kommer gå så bra så, det löööser sig... jag hoppas det.

I morgon natt skall jag jobba natt för första gången i mitt liv, det skall bli väldigt spännande... och, i nästa vecka blir det brölopp, också mycket spännande, med det som är mest spännande av allt det är vad som händer i slutet av januari och hur jag tar mig igenom det. Blod svett och tårar kommer få en helt annan betydelse.... 

Klåfingrig rastlöshet ~övergiven~ orsakar svårigheter i min bildning.

Som tiderna är så vore det mest rimligt om jag bara säckade ihop av utmattning kombinerat med vardagens tristess.... men det gör jag inte. Jag är istället nästan irriterande glad, eller otillfredsställt otillfredsställd. Jag vet inte vad som är att föredra; Att vara på gränsen till deprimerad och allmänt gråtmild, tanksprid och vid god författarförmåga, eller glättigt glad, rätt tom i skallen och allmänt rastlös utan svar och bot?

Det känns som att ingen har tid, och det har ju inte jag heller....
Och (by the way) i lördags åt jag middag för 1300 kr på en mexikansk restauran i London...

Dock, det som upptar min tid är inte kul, jag vill helst gömma mig för plugget och för jobbet och hitta på något spännande. Eftersom det vore att ge upp mitt personliga ansvar kan jag inte göra det medvetet, istället söker sig mina händer och min uppmärksamhet, skickligt smygande, till små ytliga förströelser så som meningslös inredning (meningslös just eftersom den inte är bestående då inget kommer märkas så fort vardagen blir mer händelserik (om vardagen blir mer händelserik) eftersom det då känns mindre relevant att håla snyggt och städat omkring sig, eftersom det då finns roligare saker att göra än att städa, det finns det inte för tillfället...) eller lost-avsnitt på datan.

På grund av lost-avsnitten får jag kanske inte den sömn jag skulle behöva och  därför har jag , som åtgärd, köpt två nya väckarklockor och bara jag nu kommer ihåg att ställa in dem rätt kommer jag hädanefter kunna komma i tid till mina seminarier oavsett hur många timmar jag sovit....

I Holland var allt härligt oorganiserat och smått irriterande, dessutom gav hela tillvaron upphov till nedskrivbara tankar som alla nu flugit sin kos. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna göra en trippel bakåtvolt och två framåtvolter, landa på en hand för att sedan hjula ut utan någon hand...?
Dessutom vill inte människan på Sråkpunkten maila tillbaka till mig angående min resa, något som gör min högst rastlösa och framtidstörstande själ oerhört irriterad!

Nu skall jag återgå till att, ur ingenting, komma på en pretentiös och  imponerande seminarieuppgift som jag 'brinner för'.  Förmodligen kommer mina klåfingriga händer vilja göra något annat, kanske klistra upp fula kort på dörrarna eller slå några falska ackord på gitarren...  Jag måste säga att det är en himla tur för mina lungor att jag inte är rökare i dessa tider!

Om ändå någon visste var ur skönhet stammar...

Kanske skulle jag behövt det, men jag avböjde, precis så som jag lovat mig själv. Huruvida jag gjorde rätt är svårt att avgöra, mitt kluvna känsloliv följer inga logiska stigar. Otillfredsställd känner jag mig mot förväntan... hade hoppats på en mer behaglig känsla av seger, men icke. Troligtviss kommer fler tillfällen, det är trotts allt minst en månad kvar innan källan till dessa omaka känslor far till andra sidan jorden. Rätt vad det är förråder jag mig själv, rätt vad det är kommer det som saknades i natt åter ligga vid min sida när dagen gryr och tankarna försöker finna fäste och ta sig upp ur töcknet och dimman som råder i mitt medvetande en sådan morgon. Visst låter det lite som om jag är någon förryckt figur ur ett antikt drama... eller snarare kanske någon av dess författare... Catullus kanske, jag kan identifiera mig med honom.

Idag när jag gick från bussen till jobbet var jag tvungen att stanna och bara stå och titta upp i en skogsbacke en lång stund. Hösten är så vacker att jag nästan börjar gråta! Jag saknar barndomen, jag saknar hemma. Nu kommer några dagar av tankspriddhet och aktiv sysslolöshet följa, sen får vi se.

När även jag far till andra sidan jorden kommer jag ha mycket att minnas, det glädjer mig...