Klara,... färdiga,... cykla!

Att cykla 100 km på 8 timmar med full cykelpackning, runt en led som är till för turister (nynäsleden), i syfte att hinna med en båt till Gotland, är inte att rekommendera... Det är ganska jobbigt, för att utrycka sig milt. 

Vi han hur som med båten och kunde sova någon timma under ett bord i restaurangsalongen innan vi var framme ca 02.30. 

Omtöcknade tog vi oss iland och ut i ett skogbevuxet område strax söder om Visby innerstad, slog upp vårt tält och däckade.

Det lilla sommaräventyret har börjat! 

Kartstudium i det gröna

Idag har vi picknick med kartstudium i på Järvafältet. Det känns som en bra mjukstart. Vi har lite svårt att se framför oss hur färden bör gå... så egentligen tänker vi nog att det får bli lite som det blir.

Cykelturen to come

Snart bär det av med äkta mannen till den lilla ön Gotland i som ligger i havet. På måndag åker vi med fullpackade cyklar. Som alla vet är förberedelsetiden minst lika skoj som själva resan.

Jag hade tänkt blogga om alltihop här - dvs resedagboka för den som inget bättre har för sig än läsa min blogg, vilket tack och lov inte är så många.

Håll till godo. 

Inspirerande mat och upplevelseläsning samt listor - ja visst! Listomani - en del av förberedelserna. 

Förbannad på Beatrice

Nu sitter jag här på tåget och gråter igen - klockan är omänskligt lite men jag läser tidningen och gråter. Igår var det samma sak.

Då av någon sorts tacksamhetsblandad sorg och hopplöshetskänsla då jag läste Jonas Hassem Khemiris fantastiskt välskrivna och gripande öppna brev till Beatrice Ask. Spontan tanke: om det var någon som inte greppat vad som är så upprörande med REVA innan, så måste de ha greppat det efter att ha läst denna text!

Idag gråter jag av trötthet och nån form av ilska som det faktiskt var länge sedan jag kände. Jag läser Justitieministerns svar på det ovan nämnda brevet.

Hon har inte greppat! Helt otroligt. Hon håller fast vid sina uttalanden om upplevelser och att det beror på erfarenheter! Jag smäller av!

Det värsta är inte att man från politiskt håll fattat ett dumt beslut, startat ett befängt och ogenomtänkt projekt, begått ett misstag. Det värsta är att man inte inser sitt misstag, inte lyssnar på en enad och förbannad opinion, inte erkänner felen. Att det handlar om äcklig prestige, om vidrig maktfullkomlighet - illa dold i ett falskt lager av landetlagomretorik dessutom!

Undrar just vilka erfarenheter man ska ha för att inte uppfatta polisens agerande som direkt rasism och påhopp? Jag undrar - hur tänker du #BästaBeatrice

Vad betyder utanförskap för dig?

Jag kommer och tänka på den fruktansvärt sorgerliga sagoboken Flickan med svavelstickorna av H.C Andersen när jag ser UNICEFs film "Mitt liv som barn" som släpps idag i samband med att kampanjen som uppmärksammar barn i socialt utanförskap drar igång. 

För den som inte vet eller minns, handlar Flickan med svavelstickorna om en fattig flicka som under nyårsnatten skickas ut för att sälja svavelstickor. Ingen handlar av-, eller ens ser åt hennes håll, och tillslut sjunker hon ihop utmattad i ett gathörn, rädd för att bli slagen om hon kommer hem utan en enda slant. Hon tänder en tändsticka och i elden ser hon syner av glädjefyllt familjefirande, mat, kärlek och värme. Hon tänder den ena stickan efter den andra och i synerna kommer flickans mormor på besök. När den sista stickan slocknar tar mormodern flickan i hand och de beger sig tillsammans mot himmelen. 

Historien är inte nådigt sorglig och den ger en grym bild av ett grymt norden där stora klyftor mellan fattiga och rika gör kärlek, värme och medmänsklighet till avlägsna drömmar som flyktigt flimrar förbi i det kalla mörkret. Som barn fick man lära sig att -Så var det förr i tiden.

För mig är filmen "Mitt liv som barn" en Flickan med svavelstickorna i modern tappning. Jag gråter floder av den och tackar gud för att jag inte gick och såg den på den officiella releasen på Rigoletto eftersom andra hade fått bada i mina tårar. Det är inget nytt, vi vet att barn far illa, barn från olika bakgrund, av olika anledningar. Det är smärtsamt, för smärtsamt att se och tänka på så man gör det helst inte. Myndigheterna finns där för att starkt ta itu med allt elände. Vi kan inte göra annat än att lita på att de gör sitt jobb.

Men om de inte gör sitt jobb? Ja då är vi inte långt ifrån verkligheten med flickan i snön ovan, och en viktig sak som filmen förmedlar är vikten av att bli sedd och uppmärksammad. Vi kan alla öppna ögonen och ta in vår omgivning, reagera, agera - om inte i stort, så i smått. En beröring, ett snällt ord, en reaktion om något vekar vara fel.

Det har pågått en debatt om civilkurage i media ett tag - filmen ovan gör oss ännu en gång uppmärksamma på behovet av det!

Var hade världen varit utan FN-samarbetet?

Idag är det FN-dagen, som firas till minne av att det mellanstatliga samarbetets ramar trädde i kraft 1945.

Jag blev precis varse att man 1971 rekommenderade världens länder att göra dagen till allmän helgdag! Varför det inte blev så vet jag inte men tänk vad fint det skulle vara! Jag röstar för fler helgdagar till minne av människors gränsöverskridande vilja att komma överens och göra världen bättre!

Med firandet av FN dagen uppmärksammas, i de 193 medlemsstaterna, FNs syften, målsättningar och resultat, vilka kortfattat bygger på dessa fyra punkter:

•       Att upprätthålla internationell fred och säkerhet.

•       Att utveckla vänskapliga förbindelser mellan länder.

•       Att genom internationellt samarbete främja utveckling och respekt för mänskliga rättigheter.

•       Att utgöra en medelpunkt för länders samverkan för att nå dessa mål.

Även om FN ofta får kritik för att vara en, i mångt handlingsförlamad organisation, som styrs av supermakternas högst subjektiva intressen och inflytande på mindre stater, så är den ändå en kraft i världsordningen som vi inte hade kunnat vara utan.

Hur hade det sett ut om vi inte hade haft FNs fredsstyrkor? Vad hade hänt om inte FN medlade i konflikter eller skickade katastrofhjälp till drabbade områden?

Vad hade världen varit idag, 68 år efter Förintelsen om resolutionen om de mänskliga rättigheterna aldrig skrivits? Eller barnkonventionen? Vad hade vi haft att jobba med om inte den hade funnits?

Det räcker dock inte med ord på papper, det är helt sant, men det finns grader i helvetet och det är upp till oss alla att använda och sätta de verktyg som finns till hands i arbete.

Sitt inte bara där! Gå ut och visa att du finns och att du bryr dig! Som ett exempel kan man gå förbi T-centralen och delta i aktiviteterna som anordnas! Här uppmärksammas bland annat milleniemålen och man kan delta i Speakers Corner!

LÄS MER PÅ SVENSKA FN-FÖRBUNDETS HEMSIDA

Gratis på FN-dagen!

Inga barn får hamna utanför

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.  

Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.

Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. 

Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!

Har du en blogg? Hjälp UNICEF att uppmärksamma barnen som hamnar utanför. Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-mot-socialt-utanförskap för att hämta material.

Kreativt samarbete

Kolla in golvet vi har ägnat helgen åt att lägga! Det är allt vad man kan önska av ett altangolv och det är dessutom lagt med mycket omsorg, tålamod och gjort av returmaterial som ni ser!

Ny lärarutbildning och krafttag för att lyfta läraryrket

Jag gillar och jag för vidare: 

http://fordetvidare.se/

En site som gör mig både glad och ledsen på samma gång! Jag vill ju bli lärare, men det kunde man ju inte bli... inte då....

Jag tycker att detta initiativ att lyfta läraryrket, inspirera, locka och samtidigt informera om vad det innebär att vara lärare - vad som krävs(!) är helt fantastiskt.

Det har varit många vändor på senare tid om det här med lärarna. En befogad diskussion helt klart - så många skräckhistorier man hört om människor på lärarprogrammet som knappt vet vad som är höger och vänster. Samtidigt kan jag tycka att det har varit oproportionerligt mycket tjafs. Lärarutbildningen har gjorts om, sets över, modifierats till förbaskelse... och nu då? vad är det som garanterar att något kommer bli bättre?

Jag tror inte det beror så jätte mycket på upplägget på utbildningen som på de människor som faktiskt bestämmer sig för att gå programmet. Vi behöver lärare som vill vara lärare, som sporras av utmaningen, som har innovativa idéer och som tror på att den generation som växer upp nu skulle kunna vända allt i rätt riktning! 

Det viktigaste är inte själva utbildningen utan det är att se till att de som faktiskt passar och vill söker!

Därför för jag detta vidare och hoppas att det, precis som det inspirerar mig till tårar, kan inspirera någon annan som fortfarande har sina val kvar att göra!

Läsvärt - pappans blogg

Vill slå ett slag för pappans skrivglädje;

www.farmertom.blogg.se

Här skrivs det om allt mellan himmel och jord i insändarstill med kvalité...
Vi håller inte alltid med varandra om allt men nog märks det att jag är hans andra dotter i alla fall!

Saudades...

Ett bröllop, ett rån och ett knippe glada dagar

Vi gifte oss tillslut, papperna är påskrivna, ringarna på plats och alla välsignelser mumlade. Att jag gifte mig tillslut får jag se som en bedrift. Det var kul, nervöst och väldigt härligt när det var avklarat. Vårt bröllop hade alla förutsättningar att bli så klyschigt som ett bröllop bara kan bli. Vi gifte oss på stranden (där vi dessutom träffades sex år tidigare), i solnedgången i vita kläder och med blommor i håren. Vissa saker gjorde dock att det trots allt blev ganska karakteristiskt för oss, platsen och människorna som vi hade omkring oss. 

Vårt (inte så stora) brasilianska bröllop! 

En karakteristisk detalj är att vi inte har så många foton att visa upp för tillfället. Detta eftersom min nyblivna makes mycket "egne" bestman, som agerade förstefotograf (och sällan äger en fungerande mobiltelefon) försvann in i natten efter att mottagningen var slut och inte har setts till eller hörts av sedan dess. 

Vigseln bestod i en hel radda välsignelser och kloka ord från de två (!) närvarande prästerna. Efter att vi kört igång det hela, säkert mer än en halvtimme försenade eftersom nästintill varenda gäst dök upp ungefär en och en halv timme efter utsatt tid enligt sedvanliga brasilianska traditioner (vi hade tagit till en timme just av denna anledning), sprack solen fram genom molnen och skänkte oss sina sista strålar för dagen vilket var magiskt. Vårt brasilianska följe jublade. Efter varje vacker välsignelse som vi fick av prästerna sades det AMEN i kör av de, i majoritet, kristna gästerna. De som inte sade amen sade SKÅL, jublade och drack whisky. En svärm av entusiastiska amatörfotografer stod i en ring runt oss och prästerna under större delen av vigseln och då och då lade någon av dem sig i innehållet i predikan, kommenterade något i texten eller i procedurerna i allmänhet. 

En mindre mottagning väntade gästerna på en närliggande restaurang där våra fina grannar ordnat dekorationer, lagt upp plockmaten och skurit frukter i festliga former. Vi skar upp den första biten i tårtan och jag kastade min bukett till ett relativt litet hav av förväntansfulla ungmöer som gång på gång lyckades förlora buketten åt retliga småpojkar. Ju mer söndertrasad buketten blev efter varje kast, desto mer lidelsefullt kastade sig flickorna efter den. Evertons syster blev tillslut den lyckliga som gick hem med ett knippe brutna liljor.

Bäst av allt var närvaron av min älskade familj som tappert ansträngde sig för att förstå åtminstone några ord av vad prästen sa och fans där vid min sida under hela dagen. Det var guld värt! Mamma, pappa, bror och syster - lite systerliga tårar och en fantastiskt fint sjungen sång senare på kvällen. Ingen present i hela världen kunde vara bättre än detta. 

Ett knippe glada dagar i uppochnervända välden, där det sällan, eller rent av aldrig är tyst, där det är kalt inne och varmt ute, klättrar apor i träden och serveras ris och bönor som tillbehör till mat av alla slag. Det är en fantastiskt känsla att få visa sina närmaste den verklighet man befinner sig i, särskilt när den är så långt ifrån vad man är van vid. Dessvärre var vi också tvungna att uppleva den värre baksidan av av allt det fina. Att bli rånad i Brasilien är inte ovanligt men det är inte oundvikligt. En upplevelse som var och en av oss kunde varit utan och som kommer trycka på bakom pannloben ett tag... 

Satt i relation till allt bra som hänt och varit under de senaste veckorna så kan den händelsen dock viftas bort som ett dåligt skämt. 

Tack och mycket kärlek! 

Lediga bilder

Året inleddes med en välförtjänt semester efter det att uppsatsen äntligen lämnats in! Sanja och Dan är här och vi har varit strandbadande turister i en vecka och vildmarksvandrare resten av tiden. Här är några kort från Chapada Diamantina. Vi besökt vännen Romulo i hans fars stuga i Bahias inland - Morro de Chapel, där vi bland annat har rostat och skalat cajunötter - en iktig upplevelse som får en att förstå varför dessa delikata små saker är så dyra. Vi åkte vidare till ett väldigt välbefolkat Vale do Capao där vi genomförde dagsvandringar till diverse vattenfall.

Åter i Salvador har verkligenheten återvänt och jag är tillbaka till vardagen - men definitivt med förnyade krafter! Nu kommer det uppdateras mera framöver!

Nyårets Bilder

Ett nytt år och nya tag! Såhär såg vi ut när vi firade tolvslaget på stranden i Boca do Rio!

Attityd!

Här är en superfin film om vikten av attityd, målmedvetenhet och samarbete!

God fortsättning och gott nytt år

Sådär en fem dar efter själva julafton kom postbilen med ett paket till oss! Jul är ju inte över ännu och vi glädjer oss stort över att få öppna paket och äta pepparkakor! Papparkakor som varit på resa i en månad går inte av för hackor!

Under julhelgen gjorde vi ändå allt vi kunde för att hålla julstämningen uppe, tillexempel lagade vi bananmos med kanel och nejlikor. Bananerna var gratis och gratis är alltid gott! Dessutom Bakade jag pepparkakor, fast de blev en aning brasilianska... uppskattades dock av vår byggare som åt upp allihopa på en eftermiddag. 

På jobbet fanns det röda och gula blommor och massor av god mat som vi åt av. En kollega spådde alla med tarotkort inför det nya året. 

Självaste julaftonskvällen liknade visserligen inte hemma men vi ansträngde oss för att bjuda på julbordsliknande mat, tända ljus och julmusik. Familjen som aldrig ätit ägghalvor med kaviar på var glada och blev mätta. 

 Vi är ju trots allt i Brasilien och det kanske är svårt att skapa julstämning, men juldagen bjöd ändå på lek med julklappar och allmänt helgdagshäng som uppskattades av alla!

Aktivism, en nål i ögat

Igår var min aktivist till fästman och demonstrerade, som han gjort så många gånger förr, mot bygget av den stora vattenkraftverks-dammen som redan påbörjats i floden Xingu i Amazonas. Klicka HÄR för att komma till en artikel (på portugisiska) med ett bra foto på E och hans vänner. Trots att det i princip inte längre finns något hopp om att dambygget läggs ner fortsätter människor runt om i Brasilien att demonstrera mot det. Varför då kan man undra - har de inget bättre för sig? Men tänk så här; en av anledningarna till att dammen inte stoppades var att den brasilianska regeringen på ett mycket odemokratiskt sätt tog beslut om att driva igenom bygget, mycket mycket kort tid efter att själva förslaget blivit offentligt, ett offentliggörande som heller inte var ämnat för allmänheten eftersom ingen information stod att finna i tidningar eller media.

Ingen som motsatte sig beslutet hade tid att mobilisera. En allt för vanlig företeelse i ett land som utger sig för att vara demokratiskt. Fortsatta demonstrationer mot dambygget tjänar till att uppmärksamma denna o-angelägenhet, det tjänar till att göra människor medvetna om den påverkan dammar som denna åsamkar miljö och människor i dess närhet, de tjänar till att skapa opinion mot framtida - planerade byggen och det förmedlar respekt och solidaritet med de ursprungsfolk som drabbas - som så ofta drabbas. Detta är kanske det viktigaste, solidariteten med de drabbade. Precis som är fallet med andra grupper som behandlas som andra klassens medborgare - tillexempel fattiga i Salvadors kåkstäder där kommunen helt eller delvis dragit sig undan allt ansvar, låtit vägar och allmänna byggnader förfalla - tappar dessa människor tillslut hoppet om sig själva och om människorna runt omkring. Om ingen visar att en majoritet faktiskt inte vill dem illa, faktiskt inte tycker att de förtjänar att fördrivas från sitt land, faktiskt inte anser dem vara andra klassens medborgare, så har dessa människor tillslut inget att förlora och människor som inget har att förlora är farliga.

Här är ett mycket rättfram inlägg om debatten om Eken på Östermalm som pågått ett tag hemma i Stockholm. Jag rekommenderar den starkt  - LÄS DEN HÄR

Nu skall jag återgå till mitt uppsatsskrivande. Här är föresten en bild på min ganska trevliga arbetsplats...

Törstig

Vi har varit utan vatten i mer än 40 timmar nu, det är stökigt, lite smutsigt och väldans obekvämt att vara här hemma. Vi hämtar vatten i stora hinkar för att kunna tvätta händerna, diska och koka kaffe och duschar hos grannen.

Det har sina baksidor, det här med att alla bygger hus i hobbystil, bara för att det går rent klimatmässigt. Rören dras kors och tvärs. När det kopplats ihop och man ser att det kommer vatten in till duschen häller man cement over rören och låter stelna. Spacklar och målar. En vacker dag kommer vattenräkningen. Den påstår att man har en hel 25 meters pol hemma som man byter vatten i minst två ggr i veckan. Det blir till att hacka upp rören ur cementen och leta reda på läckan, under tiden bli alla grannar utan vatten. Det tycker ingen är särskilt kul, det blir dålig stämning, någon bestämmer sig för att flytta, andra väljer att vägra betala den gemensamma vattenräkningen.

De kollektiva lösningarna, överenskommelser som träffas, sådant som innebär att man hjälps åt och arbetar tillsammans för ett drägligt liv kan lätt vändas till raka motsatsen. Kanske särskilt när man aldrig fått känna på att leva ett individualiserat liv, där allt hänger på egna ansträngningar utan ett liv där man alltid tvingats dela allt vare sig man velat eller ej, ett kollektiv av nöden och inte de medvetna valen… man skall akta sig för att romantisera utan att känna till kontexten.

Tillvaron använder mycket smink här i Brasilien, kanske inte rent visuellt, men socialt sett spacklar man ofta lager på lager. Troligen också det av nöden och inte riktigt medvetet.  

Långhelg

Det har varit långhelg i Salvador. Det innebär mer aktivitet än vanligt, både i kyrkorna och i barerna. Jag har mått ganska hängigt, drass med en mage som inte vill få ordning på tarmfloran och därtill en smygande förkylning som ligger som sandpapper i halsen.

Helgdagshäng - eftermiddagsskugga under trädet

Vi har haft vår första riktiga fest i vårt hus! Evertons farbror, Grande fyllde 43 och vi firade med grillning på övervåningen - dvs. den del av vårt hus som fortfarande är under konstruktion. Det var full rulle, massor av folk och mycket kött att grilla. Golvet höll, vilket är ett gott tecken!

Idag är det tisdag och i morgon, onsdag, så är det vanlig arbetsdag igen. Här i Brasilien firas alltid söndagarna lite extra. Musiken tystnar dessvärre inte bara för att klockan slagit 22.00. Kyrkobesökare, barstamissar, barn, hundar och fyllegubbar hänger på gatan utanför vårt hus och pratar, oftast om fotboll, tills vår granne Joaozinho - han med den stora sterion - går och lägger sig vid midnatt.

Jag vänjer mig vid att somna till darret av basen och sorlet från gatan...

Det slutar inte regna!

Idag började det regna långt innan jag vaknade. Det kommer i skurar och gör så att grusvägen nedanför vårt hus blir till en lerflod. Det är mycket mycket svårt att motivera sig själv till att gå ut i det här vädret. När jag tänker efter ar det verkligen ovanligt att det regnar på det här viset i Sverige, jag har nog aldrig känt att det är näst in till omöjligt att gå till jobbet en morgon på grund av regn... men idag, i Salvador, BA  - jag säger er, det är bara galningar som går ut idag!

En påbörjad vardag i Brasilien

Ännu är det bara lite drygt tre veckor som jag varit här, men konstigt nog känns det redan som att jag varit borta mycket länge,  kanske två månader eller tre. Och ja, jag har haft fullt upp så det har inte blivit så mycket tid över för att skriva. Det hela har definitivt att göra med att tiden tycks gå dubbelt så fort här jämfört med hemma... jag hinner knappt vakna innan jag måste gå och lägga mig för att orka med nästa dag. Det är ovant. Det här stället har jag ju altid tidigare förknippat med äventyr, sol, bad fest, ta dagen som den kommer och annat som är så långt ifrån ett ekorrhjul man kan komma. Nu har jag vänt upp och ned på den tillvaron och kastat mig in i något som innebär tidiga morgnar, rusningstrafik, skrivbordsjobb, möten och andra föga avslappnande aktiviteter.

På helgerna försöker jag ta vara på min lediga tid, det värst är att tiden inte slutar rusa fram bara för att det är lördag. Här om helgen var vi i alla fall på en utflykt till Terra Mirim. Ca 40 min från Salvador med buss, ett större område ute i ingenstans där man har skapat en fristad för natur, djur människor, spiritualism och meditation - allt i symbios. Det bedrivs ett skolprojekt med fokus på miljö och hållbar utveckling och man håller regelbundet i öppna seminarier och workshops på aktuella teman. Det mesta arbete utförs frivilligt och marken är ägd kooperativt. Inom området har man skapat en egen naturreserv samt avsatt ett område för boende. Det var en helg av mycket samverkan, solidaritet, glädje, musik och kärlek. Jag har ett par super härliga filmer från eftermiddagens Samba de Roda som uppstod spontant då alla tog sig friheten att plocka på sig instrument från scenen eller inta den stora salens golv för att slå klackarna i taket. Eftermiddagssolens strålar som sipprar in mellan bambustockarna i väggarna och siluetterna av de som dansar i takt till de dundrande trummorna gör att man riktigt kan se magin i den där stunden! Mycket glad energi frigjordes den dagen! Lyckas tyvärr inte ladda upp filmen här så det får bli en annan gång. 

Nu är klockan redan alldeles för mycket och jag måste sova för i morgon skall jag "jobba" på förmiddagen trots att det är lördag. Jag skall till en av Salvadors mest centrala favelor, Calabar och vara med på ett utverderingsmöte som skall hållas med boende i området om ett statligt projekt som initierats där för att minska kriminalitet och fattigdom. Framöver kommer jag också vara med att hålla i de första seminarierna på temat miljöutbildning i området tillsammans med mina kollegor. 

God natt Sverige