Törstig

Vi har varit utan vatten i mer än 40 timmar nu, det är stökigt, lite smutsigt och väldans obekvämt att vara här hemma. Vi hämtar vatten i stora hinkar för att kunna tvätta händerna, diska och koka kaffe och duschar hos grannen.

Det har sina baksidor, det här med att alla bygger hus i hobbystil, bara för att det går rent klimatmässigt. Rören dras kors och tvärs. När det kopplats ihop och man ser att det kommer vatten in till duschen häller man cement over rören och låter stelna. Spacklar och målar. En vacker dag kommer vattenräkningen. Den påstår att man har en hel 25 meters pol hemma som man byter vatten i minst två ggr i veckan. Det blir till att hacka upp rören ur cementen och leta reda på läckan, under tiden bli alla grannar utan vatten. Det tycker ingen är särskilt kul, det blir dålig stämning, någon bestämmer sig för att flytta, andra väljer att vägra betala den gemensamma vattenräkningen.

De kollektiva lösningarna, överenskommelser som träffas, sådant som innebär att man hjälps åt och arbetar tillsammans för ett drägligt liv kan lätt vändas till raka motsatsen. Kanske särskilt när man aldrig fått känna på att leva ett individualiserat liv, där allt hänger på egna ansträngningar utan ett liv där man alltid tvingats dela allt vare sig man velat eller ej, ett kollektiv av nöden och inte de medvetna valen… man skall akta sig för att romantisera utan att känna till kontexten.

Tillvaron använder mycket smink här i Brasilien, kanske inte rent visuellt, men socialt sett spacklar man ofta lager på lager. Troligen också det av nöden och inte riktigt medvetet.