12 december 2005

Tänk om tryggheten tog sitt pick och pack och flyttade till en annan planet...

Lyssnade på p3 i kväll när jag åkte till jobbet. Vet inte vad programmet heter, det som går på söndagskvällar kring nio, det var i alla fall bra. Det pratades om tid. Hemma-hos- intervju med en knasig engelsman som med alla medel försökte leva som på 1870-talet och tyckte alla människor skulle följa hans exempel. De pratade även med en knasig forskare som sysslade med att ta fram olika möjligheter för människan att leva längre. Han trodde att vi inom några år skulle kunna leva i tusen år, jag tyckte det lät läskigt men han var så positiv så. Det skulle göra att vi uppskattade livet mer trodde han och ägnade inte en tanke åt att det förmodligen snarare skulle bli kaos och lera  eftersom världen skulle bli helt enormt överbefolkad. Och tor ni inte att vi skulle bli rätt utråkade? Det trodde inte han, han trodde i stället att det skulle bli fred på jorden. Knäppskalle.....

Hur som hoppas jag att jag dör innan de lyckas få mig att leva längre än väntat. Jag håller med prästen som också fick utala sig, vetskapen om att vi är dödliga sporrar oss, stressar oss, visst men kan vi bara kontrollera den är det enbart possitiv stress, den får utvecklingen att gå frammåt. I och för sig... om utvecklingen betyder att vi gör oss själva odödliga kanske den inte är så mycket att sträva efter....

Var i kyrkan tidigare i kväll, satt i de hårda, totalt missdesignade kyrkbänkarna och insöp luciatradditionen, för första gången just från den vinkeln. Jag vet inte, det känns nog lite konstigt, som det är första gången jag inte deltar i ett luciatåg på alla år, bara tittar... det var vackert och jag lyckades insupa känslan trots att det satt, eller stod, eller hoppade en ytterst rastlös och kissnödig sexåring bredvid mig under hela föreställningen. Tror inte jag skulle tagit med mina barn om jag inte vsste att dom gillade det....

Kom att tänka på att det är tryggheten, en sådan självklar grej, som gör att min förstående resa känns så nära, stor och läskig. Detta kunnde jag ju kommit på för länge sedan men faktum är att det inte är tryggheten i sig som jag har problem med att undvara. Nej, eftersom äventyret är det jag vill ha måste det vara något annat som gnager och jag tror jag vet vad. Plötsligt känns det som att jag inte kan vara säker på att tryggheten finns kvar här när jag kommer tillbaka. Jag är helt införstådd med säkerhet kommer vara ett begrepp fjärran från mig i min brasilianska tillvaro, men tanken på att den inte omedelbart skulle infinna sig då jag återvänder hem är svindlande. Tänk om luciatåg som det jag sett i kväll inte längre ordnas när jag kommer tillbaka, tänk om min säng hos mor och far inte står där, tänk om katten inte längre kurrar och kryper upp i knät, tänk om någon som finns här idag inte finns här när jag kommer tillbaka.... Kan tyckas vara en obefogad rädsla då jag bara skall vara borta sex månader, men med tanke på allt som händer i världen idag, med tanke på alla hot som faktiskt finns, på de konkreta, abstrakta och ständiga risker som vilar över mänskligheten, alla vanliga dödliga och det som skapats av dem... med tanke på det känns rädslan så oerhört påtaglig och relevant....

Jag skall boka de där biljetterna snart... 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar