Vägen är lång till fullföljandet av drömmar. Förmodligen är det inte meningen att man skall fullfölja dem. Jag saknar lätt personer som står mig nära, avstånd känns i min värld. Men vad skall man göra åt saken, jag om någon förstår värdet av att se nya platser, av att uppleva nya saker, det är att komma ett steg närmre drömmen.
Livet tycks på nått sätt följa ett abstrakt mönster, ömöjligt att förutse men än dock otroligt väl planlagt. Uppenbart kan man följa livets orsak och verkan och om man sedan behagar se ödet som självförvållat eller ej spelar mindre roll. Det fascinerande är det uppenbara, att något som är så komplext och storartat är så pass uppenbart, det framstår som otroligt mäktigt för mig.
Jag har det väldigt bra, inte bara förhållandevis bra utan väldigt bra i allmänhet och jag ljuger inte när jag säger att vågor av taksamhet sköljer över mig var dag. Mer än människa är jag dock inte och självklart tränger västvärdsproblemen in på mig preicis som på alla anndra i min omgivning. Vad jag finner svårast i vardagen.... eller jag skall säga, vad jag ser som orsken till det som är svårt, det är det omaka par tanken och verkligheten utgör. När jag är riktigt lugn och känner harmoni i allt jag gör, då är tanke och verklighet överens, då går allt på ett ut, detta händer ytterst sällan.
Därför retirerar jag till minnet...Minnet är ju en form av dåtida verklighete infiltrerat av tankar... eller? Är det då konstigt att vi dagdrömmer, är det konstigt att vi saknar? är det konstigt att minnet är en drog...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar